Inte är det många, men några, som har frågat om hur det går nu efter att vi lämnat tillbaka gumman. Svaret är lätt. ”Det är klart att det går, det är inte saknaden av gumman som är jobbigast, det är barnlösheten. Det som vi varit i 5 år”. Och då frågar jag mig, är det lättare att möta någons sorg då något som funnits fysiskt försvinner?

För det är ingen som frågar om sorgen över något som inte finns.

Kix