...HAR varit på ytterligare ett VUL, och nu har läkarna äntligen bestämt åtgärd – hystroskopi och ny skrapning av livmodern. Dvs ytterligare en operation, femte på tre år. Min livmoder ser inte ut som den ska, och uttrycket från gynläkaren ”-Du är inte som vanliga patienter” har etsat sig fast. Kommer min livmoder någonsin att återhämta sig efter missfallet? Vårt FET-försök nr 2 som skulle starta i januari i år har precis övergått till funderingar om vi någonsin kommer att kunna göra något mer FET. Ett FET som är betalt och klart sedan drygt 2 år tillbaka.

...MIN mamma har varit på besök hos oss i en vecka (vi bor många mil ifrån varandra). Jag försökte plantera två olika diskussionspår så att hon borde enkelt kunna fånga upp och fråga om hur det är med oss, hur det är med barnlösheten, blivande adoptionen... Men inte ett napp. Är jag såå himla blåögd som tror att min mamma, som alltid stått vid min sida, inte i denna situation kan prata med mig. Min besvikelse kring detta är enorm. Jag berättade om denna besvikelse för henne för ett år sedan eller så. Varför skulle jag tro att det hade ändrat sig?

...MINA tankar kring möjlighet att bli biologisk mamma eller att bli adoptivmamma slåss. Jag vet så innerligt att jag skulle bli såååå jävla glad över att bli adoptivmamma, sååå fucking glad om och när det händer. Men just nu slåss jag med tanken om att INTE kunna bli biologisk mamma. Och det gör sååååå ont och smärtar. Jag behöver hjälp att vänja mig med tanken om ett adoptivföräldraskap. Just nu känns det så B-igt... förlåt. Jag vill känna att det är precis LIKA BRA!

...JAG har fyllt 37 år. Jag har inte tid att vänta, tänka, fundera. Jag har inte tid att välja ett alternativ och se OM det lyckas. Jag är förtvivlad över att tiden bara går och går och jag kan inte påverka någonting överhuvudtaget. Jag har blivit extremt panikslagen över den biologiska faktorn likväl som åldersfaktorn över ålderskillnaden mellan mig och ett adoptivbarn. Spannet mellan min ålder och adoptivbarnets ålder kan ju faktiskt bestå, vilket betyder att det adoptivbarn som vi blir tilldelad inte är en fluffig bebis på max 1 år...

Med alla dessa krig i huvudet kommer gråten EXTREMT lätt; i duschen i lördagskväll när mamma ligger i rummet bredvid. Under stretchingen på F&S aerobicspasset ( gravid instruktör som gladeligen ville berätta om sitt tillstånd och en annan gravid i duschen efter passet...). I bilen på väg hem från samma träning. Nu...

Jag orkar snart inte bekämpa krigen.

Kix