Direktlänk till inlägg 18 april 2011

Försöker bekämpa flera krig i hjärnan...

Av Kix - 18 april 2011 20:41


...HAR varit på ytterligare ett VUL, och nu har läkarna äntligen bestämt åtgärd – hystroskopi och ny skrapning av livmodern. Dvs ytterligare en operation, femte på tre år. Min livmoder ser inte ut som den ska, och uttrycket från gynläkaren ”-Du är inte som vanliga patienter” har etsat sig fast. Kommer min livmoder någonsin att återhämta sig efter missfallet? Vårt FET-försök nr 2 som skulle starta i januari i år har precis övergått till funderingar om vi någonsin kommer att kunna göra något mer FET. Ett FET som är betalt och klart sedan drygt 2 år tillbaka.


...MIN mamma har varit på besök hos oss i en vecka (vi bor många mil ifrån varandra). Jag försökte plantera två olika diskussionspår så att hon borde enkelt kunna fånga upp och fråga om hur det är med oss, hur det är med barnlösheten, blivande adoptionen... Men inte ett napp. Är jag såå himla blåögd som tror att min mamma, som alltid stått vid min sida, inte i denna situation kan prata med mig. Min besvikelse kring detta är enorm. Jag berättade om denna besvikelse för henne för ett år sedan eller så. Varför skulle jag tro att det hade ändrat sig?


...MINA tankar kring möjlighet att bli biologisk mamma eller att bli adoptivmamma slåss. Jag vet så innerligt att jag skulle bli såååå jävla glad över att bli adoptivmamma, sååå fucking glad om och när det händer. Men just nu slåss jag med tanken om att INTE kunna bli biologisk mamma. Och det gör sååååå ont och smärtar. Jag behöver hjälp att vänja mig med tanken om ett adoptivföräldraskap. Just nu känns det så B-igt... förlåt. Jag vill känna att det är precis LIKA BRA!


...JAG har fyllt 37 år. Jag har inte tid att vänta, tänka, fundera. Jag har inte tid att välja ett alternativ och se OM det lyckas. Jag är förtvivlad över att tiden bara går och går och jag kan inte påverka någonting överhuvudtaget. Jag har blivit extremt panikslagen över den biologiska faktorn likväl som åldersfaktorn över ålderskillnaden mellan mig och ett adoptivbarn. Spannet mellan min ålder och adoptivbarnets ålder kan ju faktiskt bestå, vilket betyder att det adoptivbarn som vi blir tilldelad inte är en fluffig bebis på max 1 år...


Med alla dessa krig i huvudet kommer gråten EXTREMT lätt; i duschen i lördagskväll när mamma ligger i rummet bredvid. Under stretchingen på F&S aerobicspasset ( gravid instruktör som gladeligen ville berätta om sitt tillstånd och en annan gravid i duschen efter passet...). I bilen på väg hem från samma träning. Nu...


Jag orkar snart inte bekämpa krigen.


Kix

 
ANNONS
 
Cecilia summerar

Cecilia summerar

18 april 2011 21:39

Åh, Kix vad jag känner med dig. Och känner igen extra mycket eftersom jag nyligen läst mina dagböcker från den tiden.

Önskar att gråten och operationen ska få passera och att tankarna om föräldraskapet ska få mogna i den riktning som du önskar.
Styrkekram!

http://www.villhabarn.se/blogg/3395

Kix

18 april 2011 21:48

Tack...

 
Lilla Jag

Lilla Jag

18 april 2011 21:54

Känner igen dina tankar när vi först fick veta att vårat alternativ var ÄD eller adoption, det skulle ju inte bli en liten jag. Jag behövde tid att fundera och "vänja" mig vid tanken, jag läste väldigt mycket om det. Nu kännns det helt rätt :) Jag hoppas och tror att du kommer till ett beslut som känns bra för dig.
Massor med kramar!

http://hurskadetgo.blogspot.com

Kix

18 april 2011 21:56

Och jag hoppas så jättemycket på att ert Riga-besök ger er det ni önskar!!!

 
Charlotte

Charlotte

18 april 2011 22:18

Förstår dina känslor! Även jag har behövt att bearbeta de känslor som kommer när man inser att man förmodligen aldrig kommer att få biologiska barn. Nu håller jag på att bearbeta de känslor som kom när jag insåg att kanske inte ÄD heller kommer att fungera. Vi håller på att titta på adoption nu, får se hur det känns om ett tag.

Hoppas att det här blir din sista operation och att allt går bra!

Kram

http://www.litesiandso.blogspot.com

 
Min längtan

Min längtan

18 april 2011 22:19

Känns som att du behöver en KRAM!
Jag hoppas du får klarhet i hur livmodern mår och en bra plan därefter, så att dina tankar får vila och ha fullt spår framåt.

KRAM! Tänker på dig!

http://minlangtan.bloggplatsen.se

Kix

19 april 2011 18:01

Tack, tack!! Ja, jag behöver en kram... eller ja, flera... maken fick ställa upp igår! :)

 
Hedda

Hedda

18 april 2011 22:33

Jag känner igen dina funderingar delvis. Åldersfaktorn är i högsta grad en realitet, jag är 39. Jag kan inte heller få stöd från min mamma. Vet ju att det är så, men nånstans inuti finns fortfarande hoppet om mammas stöd, det kanske aldrig försvinner. Men till skillnad från dig har jag kanske tvingats inse att det där med biologiska föräldraskap aldrig kommer att hända mig. Det är helt enkelt kört för mig på det spåret. Jag hoppas och tror att det kommer en dag då du vet vad du vill göra, i alla fall att du kan välja en väg med någorlunda lugnt hjärta.... Hoppas att det ska ordna sig med operation. Kram.

http://heddasdagbok.wordpress.com

 
M

M

18 april 2011 22:50

Har också en mamma som jag är besviken på - och har varit i många år. Hon "orkar" inte med att vara delaktig i vår barnlöshet för det är så svårt och jobbigt för henne att se oss må så dåligt...japp, hennes egna ord! Svårt och jobbigt för henne???!! Så nu har jag inte pratat eller träffat henne på 10 månader. Tack vare min psykolog börjar jag så smått acceptera och hantera vår spruckna relation. Men oj vad det tagit tid.

Jag förstår att allt känns piss och åt helvete. MEN - ge inte upp. Det alternativet finns inte för oss, det vet du ju. Vi ska kämpa, kämpa och kämpa! Och sedan kämpa lite till. För en dag, någon gång så ska det bli vår (alla vi barnlösas tur) att få en familj.

Gråt, bryt ihop, gråt ännu mer. Och sedan reser du dig igen. Inte för att du vill, orkar, har lust eller måste. Nej, du reser dig för att du inte har något alternativ!

Vi kämpar tillsammans och alla vi här ute i "cyberspace" behöver DIG!

Kramar i massor!
Från M

http://drommenomenfamilj.bloggplatsen.se

Kix

19 april 2011 18:11

Oooo vilken härlig pepp du ger mig!! Och så rätt det är. Så klart kommer jag att resa mig för jag har inget alternativ. Det är så sant!

Men fy fasiken vad tråkigt att du och din mamma har tappat kontakten i ett sådant här läge då man faktiskt behöver de käraste som allra mest... undrar vad som skulle hända om hon tillslut får ett barnbarn.. går det då bra att finnas till hands och stötta? Starkt av dig!

 
ettvanligtliv

ettvanligtliv

19 april 2011 08:43

Det gör så ont i hjärtat att läsa detta inlägg. Förstår att det känns jävligt pissigt med ännu en operation, men försök har tro till att det bara kommer att bli bättre. Den där återinföringen som varit plannerad så länge kanske är meningen att ge er ert första barn. Fastän vägen dit varit förbannat jobbigt och onödigt lång.

Vad tråkigt att din mamma inte visar dig det stöd du behöver. Hon känner sig säkert otillräcklig och vilsen i hur hon ska bete sig. Det kanske hjälpte lite att hon fanns i din närhet iallafall? Det kanske var hennes sätt att visa sitt stöd?

Det är förståeligt att du dras mellan lyckan att få bli adoptivförälder och sorgen av att ha svårt att få biologiska barn. Något annat vore inte naturligt. Om ni adopterar så kommer lyckan över ert barn att vara oerhört stort. Sorgen av att inte få biologiska barn kommer säkert alltid att finnas kvar, men kärleken till ert adoptivbarn kommer inte att bli mindre för det. Känn ingen skuld över några av dina tankar och känslor.

Förstår att du bekymrar dig över åldern. Jag har en farbror som blev pappa första gången då han var 40. Han och hans sambo är precis som vilket ungt par som helst. Det behöver inte alls "gå ut" över barnen att åldersskillnaden mellan förälder och barn är lite större än i kanske andra familjer. Ni kommer att ge ert barn trygghet och kärlek till tusen, det är det som räknas.

Skickar massa varma kramar och hoppas att du mår lite bättre snart.

http://ettvanligtliv.bloggplatsen.se

Kix

19 april 2011 18:14

Gumman... tack!

 
Sara

Sara

19 april 2011 08:52

Jag är så ledsen för din skull, måste vara jätte jobbigt att inte din mamma pratar med dig om eran situation.
Många kramar till dig!

http://www.lillaunderbarn.blogg.se

Kix

19 april 2011 18:01

Tack så hjärtligt Sara!

 
MDB

MDB

19 april 2011 12:00

Kram!

http://minadrommarsbarn.blogspot.com

 
Anna

Anna

19 april 2011 19:13

Känner så med dig!! Önskar att det vänder snart!! Och känner så mycket igen tankarna kring adoption/biologiskt barn.

Många kramar!

http://www.enmammawannabe.blogspot.com

 
Du + jag och framtiden

Du + jag och framtiden

19 april 2011 19:28

Hoppas att operationen sker snarast och att det blir den sista. Jag önskar dig verkligen all lycka. Har du någon annan du känner förtroende för som du kan prata med. Det kan kanske inte ersätta din besvikelse gentemot din mamma, men det kan kanske lätta lite i alla fall..

Sänder en stor kram till dig!

http://dujagochframtiden.blogspot.com

Kix

19 april 2011 20:04

Jodå jag har två som jag har förtroende för, varav den ena läser bloggen. Och dessa två underlättar så klart. Men besvikelsen på andra som inte bryr sig, varav en är min mammma, kvarstår.

 
Kvarnlyckan

Kvarnlyckan

19 april 2011 22:30

Sorgen över det man inte fick tar inte bort glädjen över det man får. Jag tror att sorgen alltid kan finnas kvar, men ajg tror också att man samtidigt kan glädja och älska det man får av livet. Att kunna uttrycka det är något bra...

Sköt om dig.

Kram

http://kvarnlyckan.wordpress.com

Kix

20 april 2011 07:31

Tack!

 
Cornelia

Cornelia

19 april 2011 22:40

Ush så tråkigt o höra om operationen o din livmoder :(
Jag förstår precis hur du tänker och kastas mellan biologisk och adoptiv, jag känner detsamma. Och jag tro att det e fullt naturligt, för det ju faktiskt mest naturligt och föda sitt eget barn. De puckon som säger "du kan väl bara adoptera ist, det finns miljoner barn som behöver det" har dels ingen aning om vad de pratar om och sen vill man bara säga till dem, "ja men varför adopteradade inte du då ist för att skaffa egna barn?!".

Jag e så uppe i mitt arbete med barnlängtan så jag har inte tid o fundera påmdenhär sakerna så mycket. Men jag vet att jag kommer att kastas mellan det nu när vi ska börja med hemutredningen.

Massor av kramar till dig!

http://mitthemochmintradgard.blogg.se

 
Teachgirl

Teachgirl

19 april 2011 22:41

Usch, så många tankar, jag förstår att det känns jobbigt. Man behöver ju stödet från de närmaste för att orka gå vidare. Jag antar att jag har haft tur för mina nära och kära har för det mesta stöttat mig.

Jag hoppas att operationen blir lyckad och att du får ordning på alla funderingar. Vi finns här att bolla med! Bryt ihop och kör igen! Många kramar!

http://varforinteviocksa.blogspot.se

 
mamman

mamman

20 april 2011 15:52

En stor kram till dig...

http://babyonskan.wordpress.com

 
Ingen bild

Jenny

26 april 2011 08:00

Jag är verkligen så ledsen för din skull vännen! Det finna inga ord egentligen som kan hjälpa dig. När ångesten slår till så står man lamslagen. Ibland vet man inte vad det är som ska få livet att vända, spiralen är ett faktum och man tror att det ska pågå hela livet. Som tur är brukar det inte göra det. Livet kommer att vända vännen, på något sätt. Jag hoppas bara innerligt att du får se något ljus snar. Varmaste kramen Jenny

 
Ingen bild

L

26 april 2011 12:09

Behöver man alltid bekämpa krigen? Jag tror det handlar mer om att acceptera. Att acceptera sig själv som man är, en person som har svårt att bli gravid. Att acceptera att andra inte hanterar känslor som man själv skulle vilja att de gjorde (det är ju lätt att tro att andra skulle kunna lösa ens problem genom att agera på ett annat sätt). Att acceptera sina egna känslor inför att bli bioförälder eller förälder på annat sätt, acceptera att det är blandade känslor och att det växlar. Det är inte så lätt att drömma om ett nyfött barn som behöver allt och SAMTIDIGT drömma om en liten personlighet på två (eller 1 eller 5 eller...svart eller vitt, sjukt eller friskt) modiga år som också behöver allt, men på ett annat sätt. Att acceptera att tiden går, att acceptera att man kommer att behöva göra rationella val för att lyckas eftersom det är det som tiden medger. Att vara snäll mot sig själv. Make love, not war, heter det ju. Och det är ju verkligen kärlek vi ska göra.

Kix

26 april 2011 18:46

Tack för din kommentar. Jag kan dock känna att det inte är så enkelt att bara acceptera, ibland kanske kriget kommer före acceptans? Jag längtar jättemycket till acceptansen, hoppas den kommer snart. :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Kix - 17 maj 2012 23:31

  Jag är ganska säker på att det här blir mitt sista inlägg i den här bloggen. Den skapar sådan ångest och jag orkar inte veta av den. Mitt sista inlägg blir således bara att uppdatera om det sista.   Han var otrogen. Jag kom på honom förra sön...

Av Kix - 4 april 2012 22:16

  Pratat med vår adoptionsutredare för att avsluta/dra tillbaka det medgivande vi har som par. Nämnde för henne att jag har tankar på ensamståendeadoption, men fick ett kallt svar om att det kan ta tid, och att det här måste läka först och det stäl...

Av Kix - 31 mars 2012 11:15

  Jag skall försöka uppbåda lite energi och skriva även till er som inte har fått något lösen.   Det är över nu. Han vill skiljas. Efter 14 års förhållande har den 6 åriga ofrivilliga barnlösheten satt sina spår. Vi säljer huset. Flyttar till v...

Av Kix - 26 mars 2012 21:34

  Det här med lösenordsskyddade inlägg var väl inte fullt så genomtänkt... ni dränker mig med mail. :)   Jag besvarar dem eftersom! Gulliga ni! Ni skriver så fint!   Kix     ...

Av Kix - 25 mars 2012 15:12

  Det är avgjort. Det blir delvis lösenordsskyddade inlägg på den här bloggen. Jag känner ju två privat som läser, dessutom har jag ju varit på flera bloggträffar. Så jag är ju inte anonym längre...   Vill ni läsa de lösenordsskyddade inlägge...

Presentation

Fråga mig

31 besvarade frågor

Mail

kix_barnlos[snabel-a]hotmail[punkt]com

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2011 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Länkar

Gästbok

Sök i bloggen

Arkiv

RSS

Följ bloggen

Följ Om ofrivillig barnlöshet och adoption med Blogkeen
Följ Om ofrivillig barnlöshet och adoption med Bloglovin'

Gillar

  

                

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se