Sanna

20 maj 2011 23:14

Jag vet... den tanken slår mig också då och då. Och det känns ju trist. Att mitt eventuella barn inte kommer få ett - något sånär - jämngammalt syskon (min sambo har en dotter sen tidigare, men hon fyller 10 år i höst). Fast jag tänker också att jag kommer bli så glad för ett barn och jag är nöjd då. Fyller 40 i januari (och min sambo fyller 50 nästa år). Vi är för gamla för att hinna med ett barn till. Vet inte om detta var till någon tröst för dig... Troligtvis inte.

Tea

21 maj 2011 08:25

Ibland kommer verkligheten liksom ifatt. Kram

Jenny

21 maj 2011 16:28

Jag känner igen mig i dina tankar. Det är inte kul. Men å andra sidan, det finns många som, när de väl lyckats, fått flera barn inom kort, trots att de är runt 40 också. Jag håller verkligen tummarna för att du får dina tre barn. Ge inte upp! Skickar en styrkekram till dig! KRAMAR!! /Jenny

K

21 maj 2011 17:15

..och jag ville ha 4.. HA! Det där som kallas verklighet är inte alltid så jäkla bra.

Cecilia summerar

21 maj 2011 23:19

Just tre barn skulle jag ha. Ganska tätt skulle det vara. Långsam var sorgen, ovänlig var frustrationen. Till den dag något annat drabbade mig rätt i fejset: "Det var just så här det skulle vara för oss" Å så jag önskar dig just detta. Men först den första spirande barnaglädjen. Kom, kom, kom!

L

24 maj 2011 15:29

Jag tror aldrig att jag kommer få mer än ett biobarn, om ens något. Jag är helt inställd på att nummer två kommer att vara adopterad. Det är plan ett. Plan två är adoptera syskon. Plan tre är två adoptioner. Typ så. Men visst är det ledsamt - så mycket slit för ivf gör att det helt OMÖJLIGT att ens tänka tanken att två barn skulle komma genom ivf, om man inte får tvillingar men det är ju också väldigt liten sannolikhet statistiskt sett. Sen längtar jag väldigt mycket efter mitt adopterade barn, så jag vet inte ens om jag skulle vilja pröva en tvåa med ivf.
Så tänker jag.
Och är också helt störd på att vi började så sent (ändå inte extremsent). Vi måste sluta vara anonyma någon gång och synas i samhället så att andra slipper göra samma misstag! (nä, jag orkar inte börja...)

Kix

24 maj 2011 21:55

Därför gillar jag Barnlängtans förening så himla mycket. De jobbbar stenhårt även för oss som inte är så "modiga" och visar oss. Men nån dag så händer det! :)

Cornelia

24 maj 2011 22:58

Vet precis hur det känns! Min längtan har alltid varit att få många barn, gärna 3! Vi va ganska nära, men nu får vi väl vara tacksamma omdet blir 1. Fler lär vi varken hinna eller ha råd att adoptera:(

Kix

25 maj 2011 21:13

Ja, ni var nära på att få alla tre på en och samma gång... fy vad jobbigt det måste vara att tänka tillbaka på det. Och pengar bidrar så klart också till svårigheten att adoptera fler... :/

L

25 maj 2011 19:07

Fast okejdå, det handlar ju om mod också. Fast jag outar ju glatt att vi ska adoptera (inte på FB kanske, men till snälla människor utan någon större urskiljning om ämnet ändå kommer på tal). Men det är lättare - det är något som sannolikt blir.
Barnlängtan är listig så, det har du rätt i!

Christy

27 maj 2011 14:09

Kram