Jagvilljagkan

3 januari 2011 09:17

Jag ville bara skicka en varm kram till er båda! Kan inte - och vill inte - föreställa mig hur ni har det just nu...

Med hopp om ett bättre 2011!

Maria

3 januari 2011 09:23

Oh- det känns så grymt att bli snuvad på ett barn på det sättet som ni nu blivit. Jag gråter inom mig när jag läser din blogg.
Kram Maria

Litenlängtan

3 januari 2011 13:08

Det är just det här jag menade; märkligt att de väljer att placera barnet hos er innan allt är 100% klart. Ni hinner fästa er vid ett barn som kanske inte kommer få stanna, trots bioförälderns övertygelse INNAN förlossning.
Kanske är det just bristande rutiner och att det allt för sällan adopteras i Sverige som gör att ni kommit i kläm så olyckligt. Jag lider verkligen med er - för fy för den lede vad ledsamt att ni råkat ut för det här. Stor kram och ni finns i mina tankar!

Sussi

3 januari 2011 13:52

Det var nog ett utav det värsta jag läst om någonsin! Du måste ha knytit an till den här lille flickan så djupt om du fick henne direkt från bb och samma sak med flickan själv. Och sedan bara togs hon ifrån dig. Vilken smärta. Vilket förbannat jävla öde! Jag läser så många bloggar nu och det är helt otroligt vad folk går igenom, vad fan finns det för rättvisa i världen? Herregud, din historia berörde mig så mycket.
Att ha en liten bebis som knyter an i 4 veckor.. Hur kan reglerna ens vara så??? Okej att föräldrarna finns och deras rätt till ånger, men eran då?? Nej, ni öppnade eran famn och gav flickan allting för att sedan bara få ett slag i magen. Gud vilken smärta.
Hur kan det fungera så ändå? Alltså, alla förstår ju hur fasansfullt det måste vara för er. Det är ju som att få en bebis som dör! Men eran lille finns där ute, men ni får henne inte =( Helt sjukt.
Jag vet inte vad man ska skriva, men det känns så fel mot er...
Jag beklagar så hemskt mycket.

Cornelia - Mitt Hem & Min Trädgård

4 januari 2011 22:15

Oj så överraskad jag blev när jag såg mitt namn på din blogg! ;) Så glad jag blev att du tog dig td att svara på mina frågor. Man vet ju så lite om sånt här, men om man själ, mot förmodan, skulle få frågan att göra en sån här adoption vill man ju va förberedd o veta vad man ger sig in på.

Visste inte att barnen först kunde placeras på ett annat sätt tills föräldrarna va klara med adoptionen och ångertiden. Men det förstår jag att om det skulle bli aktuellt igen så e det så ni vill göra.

Tänkte precis på samma sak som Sussi skrev om att det måste va samma känsla som att ens lilla bebis dör, fast ännu hemskar eftersom bebisen faktiskt finns kvar fast utom räckhåll.

Skickar än en gång massor av styrkekramar!

Kix

5 januari 2011 19:17

Eftersom det inte är så vanligt med nationella adoptioner finns det nog ingen bra rutin, men vår åsikt är att barnet borde inte blivit placerat hos oss om det funnits tvivel på adoptionsbeslutet. Vi är ju ett hem som vill ta emot ett adoptivbarn. Det är synd att vi kommit i kläm i detta fall, speciellt när det finns andra instanser/familjer som kan hantera korttidsboende barn och som är beredd på ett sådant typ av upplägg.

Anna

5 januari 2011 12:29

Vill bara säga att jag är så ledsen för vad ni går igenom, det är så grymt och borde inte få hända någon! Det är ju varje förälders mardröm att förlora ett barn och det är ju vad ni har gjort.

Jag undrar vad som händer om bio-mamman ångrar sig igen, är ni intresserade av att så att säga ta risken igen? Min första tanke är att barnet löper större risk för att fosterhemsplaceras, även om hon väljer att inte adoptera bort det...

Kramar

Kix

5 januari 2011 19:22

Oj, vilken svår fråga. Skulle vi kunna ta upp adoptionsansökan till Tingsrätten omgående så hade vi varit intresserad. I annat fall så löper vi så stor risk att bli snuvad igen på irrationell hantering av bio-mamman. Jag hoppas inte hon löper någon risk på att familjehemplaceras, mamman är frisk och säkerligen fullt kapabel att ta hand om ett barn med lite omprioriteringar, så tolkar vi det.