Jag tycker nog att mitt liv de senaste åren har bestått av att vänta. Man väntar på mensen, väntar på samtal från ivf, väntar på nästa ägglossning, väntar på brev från kvinnokliniken, väntar på att vardag skall bli helg, väntar på att helg skall bli vardag, väntar på nästa gång vi får göra ivf.

Nu har jag fått något till att vänta på - nästa träff av föräldrautbildningen för blivande adoptanter. Det nästan känns som att jag längtar. Jag vet inte om det är tillfället i sig jag längtar till eller att tiden helt enkelt skall gå. Den där första träffen vi hade för två dagar sedan känns faktiskt som ett avstamp. Kanske är det skönt med några avstamp här i livet när det annars aldrig är något avstamp med något. Ett par på föräldrautbildningen sa att de nyligen flyttat till vår stad endast för att de kände att inget hände i deras liv... inget avsamp...

Jag förstår dem.

Kix

.... då kanske man skulle få något gjort när man kommit hem efter jobbet. Men allt känns som en miljon kilo tyngre än vad de egentligen är. Det man kan fråga sig är hur det kommer sig att datorn och soffan har blivit mina vänner, egentligen har jag vänner av kött och blod, men de är inte lika förstående som datorn och soffan.

Det är bara 3 personer i min närhet som känner till vår situation om ofrivillig barnlöshet, mamma mer än någon av de andra två. Min mamma försöker verkligen att trösta, men det är inte alltid hennes försök är det jag vill höra - "Du ser ju på X och Y, de adopterade två barn och sedan fick de till slut ett biologiskt"........JAHA?????? men är jag X eller Y? Skulle det betyda att om jag adopterade tre barn att vi får ett biologiskt på köpet? Eller skall jag adoptera fyra? Vad tror du? Hur kan adoptionen veta när det är dags för mig?

Skickar med ett fantastiskt blogginlägg om ämnet:

http://lillaunderbarn.blogg.se/2009/march/saker-man-vill-och-inte-vill-hora.html

Och själv tänker jag fortsätta räkna. Att räkna till 28 har jag blivit mästare på efter alla dessa år.

Kix

Men visst låter order "adoptander" konstigt. Är det en blandning på engelska och svenska eller... engelskans adopt och svenskans tanter? Kanske är jag känslig, men vad f-n, tant är jag inte! Uppenbarligen finns det ett sådant ord.

Idag var första träffen för oss blivande adopTANTER. Glatt överraskad att det var under väldigt lätta förhållandet vi träffades. Vi fick sitta i en ring och våra lärare var väldigt avslappnade så det smittade nog av sig på oss andra. Vi har gått igenom vilka förväntningar vi adopTANTER har på kursen, vi hade presentationsövning och värderingsövning. Skönt att träffa andra i samma situation. Nu är det endast 3 timmar * 6 tillfällen kvar för att få möjlighet at bli godkänd för att gå vidare med en utredning. Den där utredningen låter intressant men lite skrämmande också. Antar att jag kommer ha anledning att komma tillbaka till den längre fram.

Nu väntar husliga behov, men jag låter nog bli att dammsuga de två extrarummen som egentligen skulle fungera super åt två barn....

Kix

Jag har precis betalt in räkningarna för denna månad. Det var inte mycket räkningar så det blev ett litet överskott att lägga till sparkontot.Välbehövligt

Snart är det läggdags, imorgon är det jobb igen. Jag vet inte riktigt om jag verkligen känner för att jobba imorgon. Många gånger så vill jag inget hellre än att jobba för att glömma allt och ibland vill jag inget hellre än att vara hemma så jag slipper vara på jobbet. Hur man än vrider och vänder på det hela så blir det en ond cirkel.

Imorgon är det första träffen på försäldrautbildningen för blivande adoptanter. Kanske är jag lite nervös för det, men jag förstår inte varför. Skall lämna hunden hos vänner, så jag hoppas de inte ställer allt för många frågor om varför. Är inte redo att berätta något om vår situation än.

Det är nog dags att öppna balkongdörren och släppa in lite kyla i sovrummet innan läggdags. Hoppas jag gjorde ett gott intryck så här vid första inlägget... ;) 

Kix