Adoptionskurstillfälle nummer 6. Idag kom en kvinna på 39, adopterad från Korea och hälsade på och berättade. Vad skönt att höra henne. Det blev en härligt insikt att det verkligen är bra med adoption. Hon gav oss några råd på vägen som jag hoppas att jag inte glömmer bort, bland annat att man skall fokusera på att vara förälder och inte så mycket på att vara adoptivförälder. Hon pratade mycket om självkänslan som är viktig del hos adoptivbarn, mycket viktigare än självförtroendet.

Hon poängerade att man bör göra bokslut. Att lägga saker som IVF bakom sig, och vara glad över att adoption är rätt väg att gå, inte känslan att det är den sista utvägen. Jag tänkte på mig själv. Vi håller ju på med IVF samtidigt som vi nu påbörjat adoptionsprocessen, vi har inte gjort avslut med IVF... Men jag känner så här, med 4 års väntetid på adoptionsprocesses så hinner vi nog komma till ett boksult. Jag tror det iaf.

Nu är det bara en gång kvar av adoptionskursen. Sedan påbörjar vi så snart som möjligt utredning.

Kix

Det är söndag och jag som trodde att det skulle bli en bra helg, men det blev bara platt fall. I förmiddags, efter att min mans släkt åkt, blev jag apatisk och gick och lade mig. Min oförstående man ringde efter kompisar för att ta en hundpromenad. Han ville att jag skulle följa med, men jag ville bara vara ensam. Efter en helg med hans släkt så förstår han ändå inte att jag inte orkar ha mer främmande. När hans pappa dessutom plockar ur en låda med min mans gamla leksaker så kunde helgen inte ha startat sämre...

Jag somnade där mitt på dagen. Nu hoppas jag att sömnbehovet är fyllt, för jag orkar inte snitta nattsömnen med 5 timmar längre. Nu är det dags att gå vidare! Trots min innerliga önskan att gå vidare så kommer fortfarande tårar bara när som helst, det kan vara när jag sitter på toan, eller när jag läser i deckaren. Bara när som helst. Nu till exempel.... Det bara kommer. Jag känner inte igen mig. Förra IVF:en grät jag också förståss. Men jag gick vidare. Nu kommer jag inte vidare, inte än så länge iaf. Varför?

Och en annan sak, hur kommer det sig att min man inte pratar med mig?

Kix

Vilken vecka. Idag har kroppen bara fallit ned, veckan har varit intensiv med många känslor och tankar samt lite sömn.

Och det är ju ingen ide att säga till en kollega att man är trött och har sovit dåligt. Det går ju så klart inte att konkurrera med en småbarnspappa med en sådan kommentar. Nä, för han har ju haft ett barn som kommit redan kl fem i sex på morgonen, "...och sedan går det ju inte att somna om". Jag orkade faktiskt inte argumentera att jag vaknat kl 4-5 varje morgon med magont och inte somnat om. Det skulle kanske innebära efterföljande frågor, och allt sådant undviker jag.  Jag hoppas jag får sova ikapp i helgen. Nu borde väl veckans förtvivlan snart lägga sig och man kanske kan återgå till normal hopplöshet i vardagen.....

Ikväll har svärmor och svärfar med tillhörande svägerskans barn kommit på besök. Imorgon ansluter sig svägerskan med man. Min kropp är nu bara en slapp muskel, så jag orkar inte ens gå på tå för dem...

Ta hand om er alla i IVF-cirkeln och i adoptionstunneln!

Godnatt!

Kix

Oj vilken dag...

Skulle ha ett snabbt samtal med chefen (ang. arbetsuppgifterna), och han råkade ställa en sista fråga:

- Hur är det annars då? 

o Hur menar du?

- Ja, med livet i övrigt.

Och plödsligt kommer det bara ur mig... tårar.... och jag berättar vår situationen. Ansträngd. Jobbigt.

Idag hade jag också en presentation på 1 timme. Att prata inför människor (oavsett främmande eller kända) är nog en fobi i mina ögon. Jag har jättesvårt att prata inför andra, blir torr i halsen, stakar mig, blir beroende av manus, läppar torra, prestationsångest och säkert har jag några ticks också.... Så detta var också en ansträngd och jobbig situation.

Ikväll har vi jobbat som illrar i huset, städat och fixat. Svärmor, svärfar, svägerska + man och barn kommer och bor hos oss från imorgon kväll till söndag. Så det har också varit jobbigt, dock inte så ansträngt.

Och därtill fortfarande dålig nattsömn...

Oj, vad synd det blev om mig idag... förlåt att jag klagar. Jag hoppas på att kunna rapportera om en rolig helg.

Kix

Nu har tårarna avtagit, blir bara små bäckar numer... Försöker sysselsätta mig med nyttor så att jag tänker på annat, men det är inte så lätt. Skall sluta surfa runt för att se hur det går för alla andra, jag blir bara ännu mer deppad.

Jag har tagit ett initiativ idag. Hör och häpna, jag har tagit ett initiativ. Det har jag inte gjort på länge. Jag ringde sjukhuset för att få prata med en kurator. Hon skall ringa mig imorgon. Hoppas det blir bra. Skulle vara skönt att få prata ur sig.

Nu är det läggdags. Tyvärr sover jag så dåligt på nätterna, så vi får väl se om jag sover något inatt.

Sov gott!

Kix

Idag förmiddags kom mensen, 8 dagar innan gravitetstest skall tas. Det var oerhört svårt att hålla tillbaka tårarna på jobbet, men jag klarade det ganska bra. Har tagit igen det nu på kvällen. Har dock varit apatisk länge nog så nu kände jag att jag måste skriva av mig lite. Det betyder nu att vårt 3:dje IVF-försök är misslyckat. Så vad f-n måste IVF-kliniken då säga att det är ett exemplariskt embryo som sätts in....

Jag har också mer och mer känt att jag inte hör hemma bland kollegor på jobbet. Det är sååå många av de kvinnliga kollegorna som pratar barn, och eftersom jag aldrig har varit intresserad att vara med i diskussionen så har de nu exkluderat mig totalt. Jag känner mig utanför. Vet dock inte om jag är EXTRA känslig/uppmärksam just nu eller... Och eftersom jag inte heller tidigare varit särskillt nöjd över arbetsuppgifterna så gör ju inte det här något bättre på den fronten. Det jag vill säga är att jag är sååå otroligt missnöjd över ALLT just nu. Arbetsuppgifter, arbetskamrater, fika/lunchdiskussioner, huset, mannen, mig själv. Jag är dock jätteglad över hunden! Vilken tur att han älskar mig oavsett... det behöver jag nu.

Hur skall jag nu bearbeta detta. Det blev ett hårt fall i alla fall...

Kix

Dåså, då är helgen slut och jag vet inte om jag längtar till veckan eller ej. Imorgon är det visserigen adoptionskurs igen så det känns ok, men jag gruvar mig för att jag får min mens i veckan... Gruvar är väl inte riktigt rätt ord, jag fruktar veckans toabesök!

Till helgen kommer min mans föräldrar och syster med familj. Det blir med andra ord fullt hus och våra extrarum får verkligen nyttjas. Således är det jobbigt att de kommer precis vid skarven av att jag får mens och att ta graviditetstest. Denna helg har vi fokuserat på att vintra in trädgården; en misslyckad sommarträdgård består av: purjolök smala som tandpetare, rödbetor små som kattskit och sallad lika hög som två ärtor. Vi har burit bort alla trädgårdsmöbler, klyvt och staplat all ved, strukturerat i garaget så att bilen får plats, vi har bakat bullar, dammsugit huset och putsat alla fönster. Jag har planterat fem blommor, tvättat flera maskiner och vi har vädrat sommartäcken i kylan.

Igår såg vi "Flickan som lekte med elden". Har pratat om att se den ett tag nu så äntligen blev det av. Jag är inte det minsta besviken, lika bra gjord som första filmen. Men nu längtar jag till den sista. Kommer visst i november, så det är inte en sån lång väntan. Eller är det?

Kix

Hur skall man förhålla sig till kollegor som på fikat bedrövar sig över deras barns snuvor, barnens sparkande i sängen hos föräldrarna på nätterna, barn som skriker/gråter vid lämnande på dagis, över allt som måste säljas för att deras barn är med i föreningar, om hur man inte hinner gå på stan för att man har barn eller inte hinner shoppa till sig själv för att man måste handla kläder till barnen……

VÄRLDSLIGA PROBLEM!!!

Å så kommer kommentaren från dem– vänta bara tills du själv får barn……

Kix