jenny_maria

5 februari 2012 21:45

Åh, känns som bra steg i det lilla - hoppas, hoppas att han är snabbare att bli "hel" än slemhinnehelvetet (förlåt för jämförelsen ;-)

Kix

5 februari 2012 21:52

Hahaa... ja, den där slemhinnehelvetet!!

Nelle

5 februari 2012 22:32

Då vet du åtminstone. Jag blir så arg på vårt svenska system som gjorde att ni blev utsatta för detta... Svårt att sörja någon som fortfarande lever, inte undra på att det har varit svårt att bearbeta. (Det där lät lite dumt, alla förluster är förstås svåra.)

Kram

mammaTEA

5 februari 2012 22:37

Måste ändå vara skönt att förstå lite mer varför ni inte är riktigt på samma sida. Kram

Kix

6 februari 2012 07:38

Ja, det är skönt att veta.

Hedda

5 februari 2012 22:39

Tänk att det ändå är så viktigt, det här med att prata och älta. Vi gör nog det så mycket mer än våra män, bland annat genom bloggandet. Känner igen det så väl vad gäller min sjukdom. Jag har pratat och skrivit mig genom traumat och lämnat det bakom mig. För min man är det fortfarande en aktuell rädsla, som har fått stanna kvar inuti.

Bearbetandes kan inte skyndas på, men det ger så mycket hopp att det har påbörjats. Kram :)

Hej och Hopp

5 februari 2012 23:00

Åh så hoppfullt!
För om det är så - att det är sorgen över ett annat barn som står i vägen, sorgen över ett barn som inte heller var ert biologiska men ändå ert och som ni förlorade - ja då är ju många av de värsta farhågorna lättare att stryka.
farhågor om att inte tro sig om att älska ett adopterat barn, att biologin var avgörande osv.

Jag förstår att han sörjer eller behöver sörja, jag förstår om du lever med sorgen.
Om någon hade tagit mitt barn från mig efter att jag fått henne i famnen hade jag krossats!

Hoppas hoppas han acepterar sorgen och vågar ta risken igen. Den är ju inte på samma sätt men det är ju aldrig riskfritt att försöka få barn - oavsett vilken väg man får dem på.
Det är ju aldrig riskfritt att våga älska överhuvudtaget!

Och vad härligt att ni ändå har möjligheter att skicka era papper när ni väl är där!
Kram

Jenny

6 februari 2012 06:45

Processen har börjat och det är ett steg i rätt riktning! Håll ut, han behöver få sin tid. KRAM!

Morgonpigga Evelina

6 februari 2012 07:50

Men oj, vilken framgång att hans obearbetade sorg har kommit fram i ljuset! Det låter sannerligen väldigt logiskt att han har svårt att påbörja ny adoption när han fortfarande känner så starkt kring turerna med Gumman. Det låter jobbigt för honom. Jag hoppas så för din skull att han klarar att möta sin sorg. Kram

Kix

6 februari 2012 07:54

Kram!

ettvanligtliv

6 februari 2012 16:21

Det låter ju absolut som ett steg i rätt riktning vännen. Hoppas han vågar stega lite längre snart. Förstår att det är jobbigt att vänta när det är så nära.
Kramar!!

Cornelia - Barnlängtan

7 februari 2012 08:50

Ååå jag hoppas och håller tummarna för att mannen kan bearbeta sin sorg så att ni kan komma vidare och ett steg närmre att få bli föräldrar. Jag e glad o tacksam över att min man e med på banan när det gäller adoptionen, men vi har ju inte varit med om det som ni har varit med om.

Jag tänkte också passa på att informera om Barnlängtans Norrlandsupprop som du gärna får skriva under på om du vill och sprida här på bloggen :) Här skriver man under http://www.barnlangtan.com/norrlandsuppropet

Kampen fortsätter - Upprop för att ge Norrlands ofrivilligt barnlösa god vård!
De fyra Norrlandslandstingen har länge varit sämst i Sverige för ofrivilligt barnlösa, med mycket begränsad vård, avgifter för lesbiska och förbud mot många typer av behandlingar. Hjälp oss kräva förändring! När du skriver under uppropet skickas epost till ansvariga politiker.
Hjälp oss att sprida det via Facebook, bloggar, Twitter m.m
Här kan du läsa om reglerna och förslagen som gäller för fertilitetsvården i Norrlandstingen http://www.barnlangtan.com/fakta/157

Kramar o lycka till med allt!

Kix

7 februari 2012 21:41

Jag har så klart redan skrivit under uppropet! Men jag måste se till att min man gör det också. Det här MÅSTE spridas!