Sanna

12 april 2011 21:52

Skönt att höra någon säga det... Jag har aldrig känt tillstymmelse till graviditet. Mår inte dåligt av nedregleringen eller hormonerna. Plocka ägg går bra (har lite ont efter men inte farligt). Inga ömmande bröst under ruvning (och vad mer alla brukar känna). Och har aldrig sett ett plus. Känns lite hopplöst. Så jag skulle faktiskt bli glad över ett plus som sen kanske efter några dagar blir ett minus. Fast det vet jag ju inte efter som jag inte varit med om det... Du skriver mycket träffande om situationen barnlöshet Kix.

Kix

12 april 2011 22:06

Tack Sanna. Hoppas det blir ett plus för dig, som aldrig blir ett minus förrän efter 9 mån. Det är faktiskt jätteskönt att få en bekräftelse om att det funkar, det gör att man orkar kämpa lite till.

Cornelia

12 april 2011 22:27

Jag känner som du! Och det e faktiskt så att de allra allra flesta som får upprepade missfall får barn till slut.

ettvanligtliv

12 april 2011 22:28

Har faktiskt tänkt på precis det där i helgen. Det vi hade kan man inte kalla riktigt för ett missfall (ägget fäste inte, gick 8 dagar över bim) så jag kan inte veta hur jobbigt det måste vara att få ett missfall. MEN en graviditet är ju det man eftersträvar såååå himla mycket. Bara att veta att man kan bli gravid skulle betyda så väldigt mycket, även fast det såklart samtidigt är hemskt. Jag hade tagit din kommentar för det den är, men man måste nog ha kämpat och längtat ett tag för att riktigt förstå vad du menar.

Kram!

Emelie

13 april 2011 00:09

När vi försökt i kanske tre år och gick igenom en väldigt jobbig fas skrev jag i ren frustration på ett forum något i stil med "Inte ens ett missfall, tänk om man åtminstone kunde få det så man vet att man kan bli gravid" herregud vilka reaktioner jag fick..

Min syster är gravid nu i v13-14 och hade ett missfall i höstas, hennes reaktion var att hon visste att det fungerade och kände att hon inte behövde fundera så mycket på fertiliteten.

Sussi

13 april 2011 00:52

Först när jag läste din rubrik tänkte jag "ja, jag vet ju det eftersom jag blivit gravid 4 gånger på 1.5 år men vad har det givit mig..4 missfall och veckor av gravidillamående och trötthet och sedan bara sorg, sorg, sorg, och skrapningar" Men jag förstår samtidigt vad du menar, jag blir hellre gravid lätt så jag iallafall kan försöka behålla fostrena, än att inte ens få försöka, om du hänger med.
Så jag tycker också man kan säga så, men förstår både och, det är tröstlöst att höra eftersom det inte gett en något men samtidigt, vad finns det för tröstord i situationer som dessa? Det är ju mest tomma ord man säger för att ha något att säga, och tänker man efter så känns det ju faktiskt bättre att få dom orden än inga alls? Eller? =)

Fast idag höll jag på att få en 3 årings utbrott när min mamma sa "men du, om du blir gravid nästa gång kommer det iallafall bli ett barn, det är jag säker på." - Neeeeeej, du kan inte vara ett dugg säker, 4 missfall varför skulle det fungera nuuuu?? AHHHH.

;)

Kix

13 april 2011 07:39

Skulle tro att det är som att höra "-Om du adopterar så kommer du säkert bli gravid efter det..."

Hedda

13 april 2011 09:03

Jag har ju varit gravid en gång, med missfall i vecka 13. Tänkte efter detta att ok, nu borde det väl kunna funka en gång till. Men det gjorde det inte. Jag blev otroligt ledsen av missfallet, men samtidigt har jag ju nu en gång fått känna på hur det är att vara gravid. På något sätt tror jag det är en för mig bra erfarenhet ändå, nu när vi går vidare mot adoption. Att vara gravid var faktiskt inte "all that", men vi har jag i alla fall fått testa en gång. Vet inte vad jag vill riktigt med denna kommentar. Lite rörigt kanske...

Kix

13 april 2011 10:13

:)

Min längtan

13 april 2011 13:43

Förstår exakt vad du menar.
Jag var så rädd att aldrig få uppleva det där plusset, att något skulle vara fel, att en graviditet är omöjlig att få.

För mig, betonar för mig, var det en lättnad över att veta att min kropp kan producera hcg, det kan fästa.
Jag kände en stor lättnad, men önskar naturligtvis att det givetvis inte blivit ett missfall.

Kix

13 april 2011 20:31

Men nu!!! GRATTIS!

L

13 april 2011 17:17

Spot on! Jag sa exakt så till en kollega för nåt år sen när hon fått missfall (blev gravid 5 min efter att hon slutade med piller) och nu sa hon (jättetjock) exakt samma sak till mig (gravid efter 6 år och 6 ivf/fet) och först blev jag inte så glad men det är faktiskt rätt. Det ÄR ett bra tecken - även om det möjligtvis gör det ännu svårare att säga "stopp, nu räcker det". Sen är det nog skillnad på ett missfall - det verkar ju vara helt normalt och vanligt - och på upprepade. Sen är det ju bättre för en själv också om man kan se saker ur en bra dager. Nu väntar jag bara på att det ska sluta blöda och sluta göra så ont hela tiden så jag kan börja längta efter mens:-)

Cecilia

13 april 2011 18:42

Hej! Måste lägga in en motkommentar.. Jag har haft 12 missfall på rad och kan inte få fler barn! Så jag är en av dem som inte blir glad över att få ett plus. Ett plus för mig betyder ångest! Nu blir det adoption istället :)
Lycka till!

Kix

13 april 2011 20:27

Det kanske är annat för de som aldrig lyckats bli gravid, vad jag kan förstå har du lyckats en gång. Fast 12 missfall är så klart många missfall...

MDB

13 april 2011 22:23

Jag är en av dem som blev "glad" över missfallet. Det var ju jättejobbigt, men det var ändå ett steg närmare en graviditet, nu visste vi att vi kunde få ett embryo att fästa i alla fall. Sen oroade mig jag ändå lite för att det kanske skulle vara min enda gång som gravid, men vi fick ju ett plus redan vid nästa behandling och då blev det inte missfall.

Cecilia summerar

13 april 2011 22:39

Jag hör till dem som gråtit över att ha fått den kommentaren av bl a längtanssystrar. (Jag hade redan fött barn då, iofs) Fast jag tror egentligen inte att det är just kommentaren i sig som sårat, utan en besvikelse över att inte få bekräftelse på den stora sorgen. Kommentaren blev för mig istället ett fastställande av nån annan att det fanns nåt bra med min smärtsamma upplevelse. Förstår ju att det sägs för att man vill väl och vill säga nåt tröstande, men när jag är i sorg vill jag inte ha några ord om vad som är bra eller meningen. Jag vill nog bara att nån ser att det är tungt och finns där.

Det är olika hur vi tar emot ord kan jag konstatera. Just därför tror jag på att försöka låta sorgen ta plats och låta den som drabbats själv säga om det fanns nåt enda litet positivt med det smärtsamma.
Men jag vet att jag inte lever som jag lär. Kommer emellanåt med liknande kommentarer i andra frågor själv, och biter mig i tungan när jag inser det. Fastän kanske den jag sagt det till inte ens reagerat på kommentaren.
Olika som sagt....

Kix

14 april 2011 22:18

Nä, jag lever inte heller alltid som jag lär. Egentligen så vill jag ju heller inte att någon skall komma med uppmuntrande ord eller halvdumma kommentarer när det gäller vår ofrivilliga barnlöshet. Vill ju oftast bara att andra skall förstå och lyssna... När jag tänker på det så är ju min kommentar egentligen väldigt egoistisk, det jag vill är ju bara att den som upplevt missfall skall förstå att jag inte ens upplevt en graviditet... (fast det har jag ju nu). Mycket egoistiskt. Tack Cecilia för att jag kom till insikt.

sofie

14 april 2011 10:45

Jag förstår din tanke och den stämmer ju, men jag är tveksam till om det ska användas för att trösta. Känns lite som att säga till någon som har svårt att få barn "du ska se att det löser sig". Det gör det oftast på något sätt men resan dit är jobbig och nu är inte sen. Lycka till.

Miss Baglady

14 april 2011 11:37

jag håller helt med dig, det är ju fint att veta att man ens KAN bli gravid, och även om ett missfall såklart är jättejobbigt så är det ju ännu mer jobbigt att veta att man kanske INTE KAN. Så jag håller med dig. har aldrig fått ett plus och har således ingen aning, efter två års försök om vi ens KAN bli gravida.

K

14 april 2011 12:08

När jag fick missfall var det fruktansvärt och när folk sa till mig "att nu vet du iaf att du kan bli med barn" kände jag för att slå till dom. Jag förstår vad du menar, det gör jag verkligen. Kanske kändes det ännu värre eftersom min olycka bara fortsatte och fortsatte och fortsatte och.. Och kanske kändes det värre eftersom vi blev med barn på naturlig väg och sex månader senare insåg att det nog inte skulle kunna hända igen. Men jag skulle aldrig få för mig att säga det till någon. För mig är det som att säga "om du bara slappnar av ska du se att..".

Kix

14 april 2011 22:21

Jag läser det du skriver och tar åt mig. Tänker inte säga det något mer! Lovar!

Jenny

15 april 2011 10:12

Det är så underbart att läsa på din blogg! Än en gång får jag bekräftelse precis på vad jag känner! Som ofrivilligt barnlös skulle ju ett plus vara underbar, man är på rätt väg som sagt! Jag har många gånger fått höra spydiga kommentarer när jag sagt att jag hellre skulle vilja han ett missfall än att aldrig ens få ett plus. Jag förstår mycket väl att det måste vara fruktansvärt att få ett missfall men jag tror ångesten är ännu större över att inte fått något alls. TACK underbara vän för att du skriver så klokt och bra! KRAAAAAM!

Kix

15 april 2011 21:10

Ooooo... tack! :)

FC

17 april 2011 23:10

Jag vet inte... för det finns så många skäl att få missfall. Mina tidiga missfall berodde av allt att döma på samma sak som att mina embryon senare dog i labb. Och sa egentligen inte att det fungerade, utan att det verkligen inte gjorde det. Och så blev det embryodonation istället. Och det fungerade. Tills det fanns ett dött foster därinne i 15:e veckan, en startad förlossning och en liten liten pojke i min hand. Och då var det värre än allt annat. Inte bara att han dog, men också allt annat som faller över nu. Insikten att jag måste göra ED igen (för att jag faktiskt och på riktigt är infertil) och att helt orelaterat är det något annat som skapar proppar i moderkakan, vilket är oklart om det kan åtgärdas. Och då innebär graviditeten i sig sorg och oro, att göra detta igen. Att faktureras för en kista istället för en vagga. Och kanske aldrig få fler graviditeter. För det är väldigt realistiskt att det kan hända nu. Att han blev min enda. Och att då säga "då vet du i alla fall att det fungerar" skulle vara ett hån. För först nu vet vi ju att det på alla möjliga och omöjliga sätt inte fungerar.

Kix

17 april 2011 23:19

Nä, jag har börjat förstå att bara finnas till och lyssna, såsom Cecilia summear skriver, är det bästa. Tack för din kommentar!

Miss S

18 april 2011 13:44

Jag hör till skaran som är glad för att jag faktiskt lyckades bli gravid, trots att det blev missfall. Har förvisso varit gravid förut (abort), men inte med min man. Denna grav betyder att vi kan bli gravida, och det betyder så oerhört mycket. Det betyder att vi absolut inte ska ge upp ivf än. Men självklart är jag medveten om att det kan vara så att det aldrig mer händer. Men den dagen, den sorgen. Det tar vi då. Tills dess tänker jag tro på att vi kan lyckas.
När det handlar om upprepade missfall, är det en helt annan femma och det kan jag inte sätta mig in i.
Kram till dig!

mig

20 december 2011 12:59

Hej

Ofrivilligt barnlös i två år. Kände samma som du som skriver bloggen.
Sen tre missfall på raken. Känner nu att kommentarer är övrflödiga.

Har sett båda sidor av saken, upplevt båda ångestarna och tro mig; ingen är bättre än den andra.
Inbilla er inget annat.

Jag har fotfarande inga barn. Vare sig som missfallscase eller som ofrivilligt barnlös.