En arbetskompis yrade ut idag att han blivit farfar, jubel och kvitter bland samtliga mina arbetskompisar hördes i kör. Jag jobbar på. Låtsas inte höra. En kollega i samma ålder som den nyblivna farfadern diskuterar högljutt att han har uppfostrat sina pojkar att han ”förväntar sig att få bli farfar”. Och så säger han till den nyblivna farfadern att ”han (farfadern) minsann hade lyckats” och att det är ”så där som det skall gå till”. Jag tog lunch precis i denna diskussion. Ville inte mer höra. Ville inte mer veta. Jag ser att min arbetskompis viskar till den nyblivna farfadern i ögonvrån när jag går.

När jag kommit upp från lunch frågar denna arbetskompis om ”hur det är med mig”. Jag svarar, stark som jag lyckats bli under åren, ”det är bra, hur är det med dig?” (bra taktik föresten, det flyttar fokus från mig..).

Vi skall komma ihåg att samtliga på jobbet vet att jag har problem med att få biologiska barn. Det är ju ingen hemlighet längre.

Men jag kunde väl för f-n ha sagt grattis!

Kix