Pratat med vår adoptionsutredare för att avsluta/dra tillbaka det medgivande vi har som par. Nämnde för henne att jag har tankar på ensamståendeadoption, men fick ett kallt svar om att det kan ta tid, och att det här måste läka först och det ställs mycket större krav på socialt nätverk och bla, bla, bla. Med andra ord känns det som att en ensamståendeadoption inte kommer att bli verklighet.
Fick mail från vår adoptionsförmedling. Vi är nu framme i kön och får nu skicka papprena till Colombia, japp, jag har inte sagt det förrut, men vi.. eller ja, läs jag... ville adoptera från Colombia. DET mailet var jobbigt. Måste ta itu med det och meddela den tråkiga situationen. Blä.
Har varit på pubkväll med jobbet. Det är inte min grej. Känner mig enbart obekväm, hör inte hemma där. Gick gråtandes därifrån. Hur skall jag kunna titta och söka efter killar som jag inte ha gjort på 14 år. Hur går det till? Alla som är i min ålder är ju gubbig... ja, alltså har lagt på sig lite mage... jag vill inte ha en slöpotatis som inte tänker på kroppen...
Har börjat jobba, dock med sjukskrivning 25% i 3 veckor. Är övertygad om att mitt liv mår bättre av att jobba för att skingra tankarna. Har tagit av mig ringarna men ingen på jobbet har sagt något (förrutom en kollega som såg att jag hade gråtit).
Men allt är verklighet. Ingen dröm. Tyvärr.
Kix
miss adapted
4 april 2012 22:55
all värme och styrka jag har skickat jag till dig! förpackat i en stor kram!
CH
4 april 2012 23:23
Nu är jag Pollyanna.
Visst kan ensamståendeadoption bli verklighet! Lite tid att läka behöver du, det kan du nog hålla med om. Men flytta skulle du väl göra, till en lägenhet? Välj då en i en annan kommun, så får du en ny hemutredare som kan se dig med "friska" ögon. Och flytta närmre din mamma, så får du väl lite mera fint nätverk kvickt? Vet inte så mycket mer om dig, men känner att du visst borde kunna hinna adoptera!! Kram!
Kix
6 april 2012 16:02
Ja, det blir flytt till lägenhet, men jag är såå osäker på att en flytt närmare mamma (och därmed också en ny kommun) skulle hjälpa ang. nätverk. Visst jag kommer närmare mamma, men jag flyttar från alla kompisar, och där mamma bor, där har jag inga kompisar. Jag skulle vilka påstå att det sociala nätverket krymper drastiskt genom att flytta närmare mamma.... det är svårt att veta vad som är rätt...
Märta
5 april 2012 00:30
Vad ledsamt! Även om adoptionsutredaren verkade negativ och sa att det är svårt och kräver mycket, ge inte upp! Ring socialen igen efter en tid när du känner dig starkare! Förstår att det måste varit jättejobbigt att få det där mailet, när det är just det du har velat innan.
KRAM
http://ivantanpaettbarn.wordpress.com
Miss S
5 april 2012 09:13
Vad ledsamt att ni ska separera. Beklagar verkligen. Har ju följt dig sen jag själv började blogga, vilket känns som en evighet sedan. Hoppas innerligt att du tar dig tillbaka så småningom och att du får det barn du så hett längtar efter. Strunt i vad handläggaren sa, kämpa på om du vill adoptera som ensamstående! Jag tror på dig!
Varm kram
http://www.baby-langtan.bloggplatsen.se
Morgonpigga Evelina
5 april 2012 09:56
Vad menade utredaren med det kalla svaret? Ville hon kanske säga att det inte är omöjligt att adoptera som ensamstående men förvarna om att det kommer att bli en lång process? Jag tror inte att jag vet någon annan som har lagt ner mer energi på att försöka bli förälder än du. Om du orkar och verkligen vill så tror jag att du kommer klara det.
Har du funderat över om du egentligen vill söka efter en ny partner just nu? Man behöver ju inte ha en :-) Och hur mycket energi du är beredd att lägga på sökandet? Vissa metoder är mer krävande än andra om man säger så...
Hoppas att du orkar med både jobbet och att möta dina egna tankar och den enorma besvikelse och sorg som skilsmässan innebär. För dig blir det dessutom ett enormt bakslag i din barnlängtan. Men om du inte orkar med "allt" så kan jag inte tänka mig annat än att det är OK att vara sjukskriven under en period. Skilsmässa är ju både fysiskt och känslomässigt arbetsamt.
http://morgonpigg.nu
Jenny
5 april 2012 11:50
Det FINNS fina killar där ute och jag är inte orolig för dig! Du kommer att finna någon när du är redo, det är jag övertygad om. Men livet är så jäkla brutalt. Fy faan rent ut sagt. Jag tror att svaren kommer till dig framöver. Hur du ska göra med allting, adoption osv och hur du känner. Det är aldrig någon mening att jaga svaren. Ta tiden att sköta om dig själv så mycket du kan. Stor varm kram Jenny
Luiza
5 april 2012 13:06
Hej Kix...
Detta låter säker helt vansinnigt och ofattbart i dina, och många andras öron...
Jag känner verkligen med dig...jag kan inte förstå, men föreställa mig hur du känner.
Jag och min man har varit tillsammans i 14 år, och det skulle inte vara särskilt kul att börja "leta" eller titta efter andra.
Låt det ta den tid det tar, du är inte mottaglig för något just nu, och ser förmodligen ingen annan än den du levt med de senaste 14 åren. Jag vet att jag skulle gjort det.
När den värsta sorgen över uppbrottet lagt sig, kommer du förmodligen se klarare och annorlunda på saker och din omgivning.
Ge det tid. Jag vet att du förmodligen är stressad över situationen, [och här kommer det knäppa in i bilden] men allt har en mening i livet. Vi kanske inte vet vad den meningen är just nu, men i framtiden.
Det får mig att kunna se ljusare på saker och motgångar jag haft.
Jag tänker på dig och hoppas du snart, sakta men säkert, kan resa dig.
Massa kramar/
Luiza
http://www.mellanhoppochfortvivlan.blogspot.com
Mary
5 april 2012 13:18
Hag blir så olycklig av att läsa detta. Kan inte föreställa mig hur du känner just nu.
Önskar att min cyberkram vore tillräckligt. Det förstår jag att den inte är.
Här kommer den ändå. >= =<
http://dufattasmignu.blogspot.com
Dina
5 april 2012 14:07
Utifrån det jag har läst verkar det jättesvårt för ensamstående att adoptera ett barn.
Nu när din handläggare säger att du ska vänta med att ansöka om adoption som ensamstående så kan det vara bra om du påbörjar processen att kolla kliniker i Danmark, Lettland eller andra länder.
Du kan också kolla på surrogatmödraskap. Indien ska vara billigt har jag hört. Men det finns även i ett par länder i österuropa som tillåter det har jag för mig.
http://dinasthlm.blogspot.com
Cecilia summerar
5 april 2012 17:05
Du är i mina tankar, Kix, och jag önskar så att jag hade kunnat förvandla ditt tunga nu till hopp. Jag kan inte det. Men fortsätter längta ljusare tider för dig.
Varm kram
http://cecilia.ekhemmanet.se
Nelle
5 april 2012 20:15
Nej. Ett förhållane som tar slut efter 14 år räcker. En skilsmässa räcker. Att sälja ett hus och flytta ensam till en lägenhet räcker. Så jävla tråkigt att du ska behöva vara med om att avstyra er gemensamma adoption också.
Jag känner med dig. Inte för att det hjälper... Önskar att jag kunde göra något konkret.
Kram
http://neverletmego-nelle.blogspot.se
Hej och Hopp
6 april 2012 17:32
Ja så klart måste du läka!
Så klart måste du det - då måste ha landat lite innan du ger dig in i en utredning som ensamstående.
Men inte är det omöjligt! Det vägrar jag tro!
Ge det lite tid - sörj och läk!
Kötiden tickar på!
Sedan när du mår bättre så kontaktar du hemutredaren igen.
Jag skulle nog lägga fram att äktenskapet sprack mycket för att du var helt inne på att adoptera - att du var säker på att det var ett likvärdigt sätt för dig att få barn på - medan din man inte var med på tåget.
Du ska inte ljuga - men det är ju ingen lögn heller!
Att din barnlängtan var starkare och mer prioriterat än att leva kvar i en relation där det inte blev barn - det borde inte tala emot dig!
KRAM igen Kix!
Jag tror på dig och framtiden!
Du behöver vila och ta dig igenom nuet!
http://www.mintusenmilaresa.blogspot.com
Kix
8 april 2012 22:35
Tack Hej och Hopp, nej det är inte att ljuga att säga att jag var helt inne på adoption. Men framtiden får utvisa om jag orkar/kan/får adoptera som ensamstående.
sandra
9 april 2012 17:44
Du är så j*a stark. Förmodligen känns det inte så. Men när du kommit över det värsta, kommer du också att förstå att du "överlevt", och det kommer någonstans att göra dig stolt, hoppas jag!
ahns
10 april 2012 19:41
Jag har varit usel på att kommentera på senare tid, inte alltid haft tid att läsa. Och så finner jag dessa tunga ord på din blogg. Det där som liksom inte "får" hända. När man ändå har det tufft.
Jag saknar ord. Känns som jag inte kan skriva något vettigt alls. Bluddrar i stället. Men, jag tänker på dig! Skickar de allra största värmande kramar! Och du vet - vi "systrar" finns alltid här ute för dig. Så om vi kan göra något?!?
Och jag hoppas och önskar att du går en ljusare framtid till mötes - att det på något sätt kommer "uppdagas" en lösning. Vad den än kommer att bestå i - adoption, insemination...
Många kramar!
Lena
10 april 2012 20:43
Finner inga ord... vill skicka alla styrkekramar jag kan till dig. =(
FC
12 april 2012 19:54
Ge inte upp om tanken, även om du inte är där nu. De låter sådär lite lagom kyliga ibland... det betyder inte allt. Det är som att de vill förbereda på den tyngre utredningen, men låter det slå över så att vi uppfattar det som ett nej (jag kan ibland låta sådär när jag säger att jag inte kan säga hur beslutet kommer att se ut angående andra saker - vi hör inte själva hur det blir). Familjerätten har varit kyliga mot mig också, tveksamma om ekonmi och nätverk och gud vet allt... men faktiskt har de som har linande situation blivit godkända sedan.
Låt det gå tid, utreds när du har kraft igen - när du själv faktiskt är säker på att du blir en fantastisk, duglig och kärleksfull mamma. Det är så svårt när man är svag att man inte själv är säker på att klara utredningen. Ni klarade den en gång, fast din man faktiskt täckte över sin osäkerhet - när du som är klok och säker har blivit stabil igen, då kommer du klara en ny utredning.
http://www.fertilitychallenged.wordpress.com
Kix
14 april 2012 22:12
Tack FC för de fina orden. Ja, jag tänker fortsätta fundera över framtiden och se vad tiden utvisar; adoption, IVF i Danmark, ny kärlek som vill försöka biologiskt, surrogatmödraskap, ny kärlek med egna barn som jag kan bli bonusmamma till, familjehem, inga barn.... ja tiden får visa och guida mig.
Jenny
13 april 2012 09:19
Hoppas att veckan har gått bra. Jag har tänkt på dig. Sköt om dig! KRAM Jenny
Kix
14 april 2012 22:13
Tack, veckan har varit ok....
Kix
17 april 2012 22:12
Tack det är ok med mig. Jag kanske återkommer med mer... kanske. Tack för din omtanke!
Kix
17 april 2012 22:12
Tack!
mamman
18 april 2012 20:37
Vill oxå bara krama om och tycker det är skönt att läsa att du mår ok vännen. Tänker mycket på dig och är ofta här inne, kan liksom inte släppa taget. Kramiz
http://babyonskan
Jenny
20 april 2012 08:03
Hej vännen! Tänker på dig och skickar en varm kram! /Jenny
halvbonden
21 april 2012 20:57
även om jag inte känner dig skickar jag en kram, vet hur det är att gå många år och längta och inte kunna få en liten, men sen har jag haft tur, och jag hoppas att du ska få det till slut med. Och det är inte alls omöjligt med ensamadoption, så försök med det på en gång!
http://halvbonden.wordpress.com
maria
26 april 2012 11:18
Ville bara säga att jag tänker på dig.
Sussi
29 april 2012 21:24
Saknar dina ord! Tänker en del på hur du har det. Om du orkar får du hemskt gärna uppdatera några rader.
Rajsiin
1 maj 2012 10:13
Jag går in på din blogg nästan varenda dag för att se om du uppdaterat något. Hur mot du? Jag tänker mycket på dig och hur du har det. Stor kram!
http://tanketunnan.blogg.se
Jenny
2 maj 2012 16:03
Saknar dig här vännen :( Funderar på hur du har det. Måste bertätta att jag gjort mitt första ivf försök. Jag klarade det och är så stolt! Nu ruvar jag och det är som alla sagt. Ångest. Rakt igenom. Skulle kunna gråta mig igenom mina ruvdagar. Fy fanken! Jag har inte mycket hopp. Tyvärr. Sköt om dig så mycket. Kram
Kix
17 maj 2012 23:09
Bra jobbat. Jag hoppas verkligen att det blev plus så att du slipper göra det igen!
Pi
2 maj 2012 23:03
Tänker på dig, kram!
halvbonden
4 maj 2012 12:38
Jag blev lite berörd av din situation så jag måste skriva igen. Du har inte funderat på surrogatmödraskap då? Det kostar ju lite men jag har för mig att det finn i finland med, och där kanske det kostar mindre än i USA, där det är så mycket dyrare. I indien finns det ju med. Jag kollade upp det en del när jag var inne på adoption och olika sätt att komma tillrätta med min barnlöshet. Jag vet att det är omdiskuterat, men eftersom jag själv gärna hade varit surrogatmamma om jag inte själv hade lidit av svårigheter att få barn, så tycker jag inte det är att utnyttja en kvinna, för jag tycker det är fantastiskt att vara gravid. Jag menar, om du hade haft möjlighet till en surrogatmamma skulle det gå fortare och inte riskera att en massa missfall och annat drar ut på tiden innan det blir barn.
Annars, åk till Danmark, ta ledigt, vad som helst! :) Jag följer med dig!
http://halvbonden.wordpress.com
Kix
17 maj 2012 23:15
Jag har inte funderat något nämnvärt på surrogatmödraskap, är faktiskt alldeles för okunnig på området.
Moa
6 maj 2012 11:02
Jag är också inna varje dag och hoppas få se en uppdatering, jag tänker på dig oftare än så. Kan inte föreställa mig ångesten och smärtan, jag hoppas du har det så bra du kan.
Stora kramar
Marika
16 maj 2012 16:57
Tänker på dig och undrar hur du har det. Kram
