Just nu:

• Bruna flytningar
• Annorlunda magvärk, liknar mer som start på mensvärk
• Inte lika spända bröst
• Kissar mindre på natten

Så nu är jag helt inställd på missfall. Det känns som jättelänge tills torsdag och VUL, och även om vi klarar oss över delmålet torsdag, så skall vi ju klara av alla resterande veckor som man skall behöva överanalysera och pendla mellan hopp och förtvivlan. Jag är ju faktiskt bara i v. 6 och det är många veckor kvar...

Mina tankar går till kompis LB samt bloggerskan Tonci som förlorade sitt barn väldigt sent under graviditeten hösten 2010.

Man kan nog aldrig känna sig säker.

Kix

Ännu har inget missfall startat, och VUL idag visar att embryot lever och läkaren kunde tom se hjärtslag. Hon var förvånad att det såg mycket bättre ut idag än vad det gjorde i måndags och hon gav graviditeten 50% chans.

50% chans!!!!! Fattar ni! Gör ni verkligen det???? För det gör inte jag.... i 5 år har vi haft minus 0% chans. Inte en tillstymmelse till något som skulle ge oss indikation på att det fungerar där nere. 

Men jag vet, det är lika stor risk. Det ligger en blödning utanför livmodern som oroar, så jag skall dit nästa vecka igen. Hoppas att det är en riktigt viljestark j*vel där inne.

Och ni som inte håller tummarna kan gå och dra något stort och fult över er!!!

Kix

Denna utmärkelse kommer fårn Ett vanligt liv, Lilla Jag och TechGirl.

Ta upp närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4. Vad står där?
”ett exempel på att läkarna var för dåliga på att upptäcka” (Jonas Moström, Rymd utan stjärnor)

Vad var det senaste du såg på tv?
Fuskbyggarna

Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
Teven, pelletsbrännaren och att hunden andas. Kanske kurrar min mage lite också...

När var du senast utomhus och vad gjorde du då?
Gick med hunden på kvällspromenad

Vad har du på dig?
Gamla Adidas mysbyxor, myströja och sockar från Lundhags

Vilken var den senaste filmen du såg?
”Låt den rätta komma in” på teven för några dagar sedan

Skulle du överväga att flytta utomlands?
Absolut - under en begränsad tid

Som vanligt är jag lite avig och skickar inte den vidare till någon. :)

Kix

Jag hade tänkt skriva min sammanställning av år 2010 i detta inlägg, men jag har något viktigare att berätta.

Jag är gravid, men det är ett missfall. Har varit på VUL idag eftersom vi skulle påbörja frysförsök (IVF) nu i januari, men mensen har ju blivit så sen, så inte förrän på dag 38 fick jag blödning. Det var i fredags, men jag tyckte att blödningen var lite annorlunda, riklig i 2 timmar men sedan försvann den. Men efter alla åren av konstiga cykler och menstruationer så kändes det väl inte så ovanligt eller knepigt. Dessutom såg denna cykels ägglossningstester ut så här:

Dvs, ingen indikering på ägglossning och ändå tog jag test både morgon och kväll.

Läkaren som gjorde VUL sa att det ser konstigt ut, som om det vore en missfallsgraviditet. Vi tog ett graviditetstest och det visade positivt. Läkaren sa att det är minimal chans till vanlig graviditet och att missfallet kommer sannolikt snart att sätta igång, men jag skall in på kontroll på fredag igen.

Och ni kanske inte tror att jag är fullständigt överlycklig! Det här bevisar ju att 5 års kämpande äntligen ger någon form av resultat. Även om det är ett missfall så är det första gången vi är gravida. Det betyder ju ändå att det funkar. Helt utan hormoner och helt naturligt. Hur kommer det sig helt plötsligt?

Kix

Vad har vi att förlora?

Det var den sista frågan vi ställde oss innan vi gav oss in i den nationella adoptionen som vi fått erbjudande om. Vi kunde ju faktiskt få det vi i nästan 5 års tid nu längtat efter. Och vi skulle vara lika ofrivilligt barnlösa som innan om det inte skulle gå vägen.

Vi räknade upp nack- resp. fördelarna och kom fram till att vi hade ju såå mycket att vinna!

Nackdelar:

• Några månaders egna försök med att tillverka barn, men vad skulle dessa månaders försök vara i jämförelse med 58 tidigare försöksmånader.
• Några månaders framskjutning av vårt nästa FET-försök (IVF). Men vad skulle dessa månader vara i förhållande till all den tid man väntat och längtat på IVF-försök genom åren.
• Den nationella adoptionsprocessen skulle kunna dra ut på tiden
• Vi skulle bli oerhört ledsna om vi skulle behöva lämna tillbaka barnet

Fördelar:

• Ett barn – en baby – en nationell adoption – vi får ha barnet från första stund
• Ett slut på den ofrivilliga barnlösheten - ett liv för oss

Slutsats:

Vi hade allt att vinna. Möjligheten skulle aldrig komma igen och om vi inte gav det en chans så skulle vi ju aldrig få reda på vad det skulle leda till.

Kix

Cornelia ställde så bra frågor, därför bestämde jag mig för att svaren till henne fick bli ett eget inlägg.

Detta är hennes frågor:

”Känner ni inte en oerhörd frustration, att ni hade blivit bättre föräldrar till henne? Ni visste visserligen att det hade kunnat bli så här, men man hoppas ju ändå att det ska gå bra. Nu med facit i hand, hade ni tackat ja om ni hade fått gå tillbaka i tiden o göra om det? Skulle ni tacka ja igen om ni fick frågan?”

Kix svarar:

Det är svårt att jämföra sig med de biologiska föräldrarna om huruvida vem som skulle bli bättre föräldrar eftersom vi inte känner dem. Det vi tror oss ha förstått är att det är mamman som ville ha tillbaka barnet, så om barnet växer upp med den biologiska pappan eller ej det vet vi inte. Men det är klart att utav den handling som de har gjort genom att faktiskt lämna bort henne från första början känns det irrationellt och ohjärtligt, och det kan ju tolkas hur som helst...

Om vi hade fått frågan på nytt där upplägget hade varit detsamma så hade det varit osäkert om vi hade sagt ja. Kanske hade vi försökt att vara mer noggrann på att ta reda på föräldrarnas bakgrund, beslut till adoption och förutsättningar. Dock en svår fråga att svara på idag då det är så nära inpå förlusten av gumman.

Hade upplägget varit annorlunda, dvs. om vi hade varit tilltänkta adoptivföräldrar men att barnet hade placerats hos barnhem alt. familjehem fram till Tingsrättens beslut och domen hade vunnit laga kraft, så då hade svaret varit ett klart JA!  Det vi har förstått så klockrent nu i efterhand så är det, trots biologiska föräldrarnas övertygelse om adoption långt innan förlossning, alldeles för osäkert de närmaste veckorna efter förlossningen för mamman. Och visst, det kan låta som okänsligt av oss att inte ta emot en baby som skall adopteras av oss, men fy f-n för att måsta lämna tillbaka en baby som man placerat längst in i hjärtat där man inte har någon som helt möjlighet att påverka beslutet...

Kix

Läs mitt förra inlägg här för att hänga med.

Ungefär tre veckor efter gummans födelse kommer samtalet som fick bubblan att spricka. Ett samtal från utredarna i kommunen som sa att mamman hade börjat tveka om adoptionen. Att vi skulle skicka lite foton på gumman så att mamman kunde få se. ”-Nu är det kört” sa jag till mannen. Ser man bilder på sitt barn så vill man ju så klart ta hand om det. I ytterligare en vecka och en dag fick vi behålla henne efter detta besked. Den biologiska mamman bestämde sig därefter för att ångra sitt adoptionsbeslut och ta tillbaka sitt barn, detta skedde i början av december. Denna sista vecka var oerhört påfrestande. Från att känna att kärleken till detta barn varar för evigt till att känna att allt brister och kärleken försvinner.

Vi fick totalt 1 månad och 1 dag tillsammans med henne. Hon fick inget namn utan kallades gumman. De veckor som följde efter att vi lämnat tillbaka gumman, dvs. de senaste tre veckorna har bestått i att tvätta undan alla kläder, sängkläder, handdukar, filtar, åkpåse samt montera ned barnsäng, skötbord och babyskydd. Vi skänkte bort blöjor, tvättlappar, schampo, olja, nappar och nappflaskor. Maten kastades. Sorgearbetet påbörjades.

Allt gick ju så snabbt. Egentligen hann vi knappt förstå vad som hände hos oss. Det tog tre veckor från att vi fick första samtal att det fanns ett barn som skulle adopteras bort om vi var intresserade av en sådan adoption, och vi fick ha henne i drygt fyra veckor innan mamman hade ångrat sig om adoptionen. Så snabbt har inte många fått och tappat en bebis förut. Egentligen är det ju helt ofattbart, och det var ju det som vi egentligen förstod redan från början.

I vårt sorgearbete såg vår kommun till att vi fick det stöd vi behövde, de kom och tittade till oss, ringde, drev de praktiska frågorna mot den andra kommunen och vi gick på familjerådgivningen. Funderingarna snurrade i hjärnan… Det var väl klart att det skulle vända, vi skulle inte ha den där turen som vi hade hoppats på och det varade absolut inte för evigt.

That’s life!

Kix

Och jag vet ärligt talat inte vart jag skall börja. Vill inte att det skall bli för långt inlägg, för då hinner ni ju somna. Det blir således två inlägg (på olika dagar), som berättar i korthet historien om vad som hänt i mitt (vårt) liv de senaste två månaderna.

Bollen, som jag tidigare refererat den händelse som jag nu skall beskriva, är alltså en förfrågan vi fick i mitten på oktober om att adoptera ett nationellt barn vars föräldrar hade bestämt sig för att adoptera bort barnet. Barnet beräknade födas i slutet av november och för att gå vidare träffade vi den utredaren i den kommun där mamman och pappan bor. Denna kommun ligger väldigt långt bort från där vi bor, eftersom vid en nationell adoption rekommenderas barnet placeras långt från de biologiska föräldrarna. Vi bestämde oss för att gå vidare och precis när vi hade kommit hem och knappt landat i den information som vi fått av kommunens utredare, så ringer de igen och säger att mamman är på väg till BB. Vi packade allt vi kunde komma på att behöva, och kastade oss i bilen igen och reste alla dessa mil på nytt. Till något ofattbart fantastiskt. Händer detta oss? Kan det hända på endast tre veckors tid? Sex timmar innan vi var framme på sjukhuset hade det fötts en flicka till oss, tre veckor för tidigt. Sjukhusets personal och gumman väntade på oss, och när vi äntligen kom fram så fick vi henne i vår famn direkt.  Vilken underbar upplevelse. Och vilka glädjetårar. Helt obeskrivbart. Men är det för bra för att vara sant?

Vi kom hem till vårt hus med flickan, vi byggde upp rutiner och flickan växte helt enligt alla kurvor. En fin flicka. Underbar flicka. Och vad roligt allt blev. Och vilken energi som infann sig. Ett fantastiskt rus. Skulle detta verkligen vara vändningen i våra liv?

Vi hade, trots allt, i bakhuvudet att föräldrarna när som helst skulle kunna ångra sig. Men de hade ju varit så tydliga i sin önskan om adoption till utredarna så det kändes ändå ganska lugnt. Vi lånade ihop mycket. Vi planerade vad vi skulle göra för alla pengar vi sparat till vår internationella adoption. Vi anmälde oss till babysim. Vi förberedde adoptionsansökan till Tingsrätten. Jag kunde inte låta bli att köpa lite barnkläder och lite andra nya saker, bara för att... Vi fick presenter från många.  Många grattade och frågade. Vi fanns äntligen. Vi fanns tack vare ett barn. Vi levde. Skulle detta vara för evigt?

Kix