Jag fick en fantastisk fråga, jag väljer att skriva ett inlägg med svaret.

"Hej! Vad bra och ärligt du skriver om det som är svårt och jobbigt! Jag har precis fått veta att min bror och hans fru är ofrivilligt barnlösa. Detta är helt ny situation, både för honom och mig. Jag har ett litet barn och jag funderar mycket på hur jag kan hjälpa och stödja min bror och hans fru. Vad är det viktigaste jag bör tänka på, förutom att vara extra lyhörd för deras behov såklart? Jag känner mig lite vilsen och vill inte göra fel eller säga något som kan uppfattas som sårande, fastän inte det var meningen.  Tacksam för råd!  Kram L"

Det är inte en enkel fråga att svara på och allra minst finns det ett universalsvar. Jag skall besvara utifrån min synvinkel, men vill även hänvisa dig till de länkar jag angivit nedan som också kan ge dig infallsvinklar. Sedan är det svårt att svara på vad det viktigaste du bör tänka på, jag har flera saker som är det viktigaste som du och andra i din situation bör tänka på:

1. Det är extremt sällan, om inte näst intill obefintligt, som de runt om oss vet bättre än vi när det gäller metoder, ställningar, piller, tekniker, läkare, behandling, kurer, terapier etc. för att bli gravid. Var mycket försiktig med dessa typer av ”råd”. Det som kanske skall tala för ett eventuellt förslag är att du är MYCKET påläst på området. Men överväg mycket noggrant. Uteslut kommentarer som "Du skall se att det ordnar sig" eller  "Slappna av".

2. Läs på om ofrivilligt barnlösa, IVF, äggdonation, spermiedonation, adoption. Visa intresse. Här har jag förstått att vi är olika. Vissa vill gärna prata om situationen med att försöka bli gravid, vissa vill inte prata om det. Känn efter. Många nära (som jag upplever det) kanske tycker det är svårt att visa att de bryr sig eftersom det kan vara ett känsligt ämne, men fråga då om saker som inte direkt går till botten av känslorna. Till exempel så uppskattar jag jättemycket om människor runt om mig frågar om hur IVF/adoption går till.  Det är sällan läge att dra paralleller till ett eget misslyckande som tex ett missfall eller att det tog flera månaders väntan innan graviditeten (oh nooooo!). För oss ofrivilligt barnlösa kommer du alltid att vara den som är den överlyckligaste människan på jorden eftersom du har barn. Gör inte misstaget att fråga om IVF/adoption och inte lyssna, för att sedan ställa samma fråga igen. Låt då hellre bli att fråga om du inte lyssnar.

3. Klaga ALDRIG över ditt barn!!!  Inte att du sovit dåligt. Inte att det skriks eller kräks eller inte äts. Säg aldrig till en ofrivilligt barnlös (eller till de med minsta lilla misstanke till sådant tillstånd, eller kanske inte alls…) att man skall vara glad att man inte har barn för då ”hinner man massor”, eller att ”livet är så fritt utan barn” etc.  

4. Den ofrivilliga barnlösheten präglar mig/oss EXTREMT mycket. Den har förändrat oss. Vi lever i en berg-o-dalbana och inte ens på toppen av den berg-o-dalbanan så mår vi bra. Vi bär alltid med oss en sorg, avundsjuka och tro det eller ej, många av oss har blivit missunnsamma, få som erkänner det dock. Vissa dagar är livet ett rent helvete, tårarna sprutar och jag känner mig oerhört misslyckad. Ha överseende med att man inte alltid orkar umgås, eller orkar vara glad. Jag kan helt plötsligt bli jättearg över småsaker, eller jätteledsen över detsamma. Oftast kan en mycket enkel motgång (i helt andra situationer än som ofrivilligt barnlös) göra mig fruktansvärt ledsen. Bli inte förvånad om du får svaret ”Som vanligt” om du frågar ”Hur är läget?”, eller att jag svarar ”Bra” bara därför att det är svaret som frågeställaren förväntar sig att jag skall svara. Läget kommer aldrig att vara bättre än så, så länge som jag befinner mig här nere utan barn.  Det är inte ovanligt med depression eller att situationen skapar problem i relationer, både med varandra som par men också med andra.

5. Du gör mig aldrig en tjänst genom att lyfta över ditt barn i min famn, ber mig byta blöja, leka med ditt barn etc. Det skär djupa sår att bli ständigt påmind om det som jag/vi inte kan få. Var därför också återhållsam med att berätta om när ditt barn säger sitt första ord, rullar sig, matas etc. Om jag någonsin skulle vara intresserad av att veta, då frågar jag. Men här är vi olika har jag förstått genom andra ofrivilligt barnlösas bloggar. Men jag blir inte mindre ofrivilligt barnlös för att jag får ”låna” ditt barn. Jag kan till och med ta avstånd till vänner som har barn. Det har absolut inget med vänskapen att göra, inte det minsta. Det har med att skydda sig själv. Mitt hjärta gör sååå ont när jag träffar vänner som är gravida eller som har små barn. Därför underlättar umgänget med dessa vänner mycket om de inte pratar om graviditeten eller barnet. Elakt kan tyckas, men så är det. Bli inte förvånad om jag skulle försvinna in i en dimma om du väljer att prata om barn, kanske i umgänge med andra föräldrar. Jag försvinner in i dimman därför att där gör det minst ont.

6. Det är en krock att mötas som ofrivilligt barnlös och som förälder (med relativt smärtfri process till att bli gravid), det måste man komma ihåg - både som ofrivilligt barnlös och som förälder. Det är inte lätt att sätta sig in i den andres situation eftersom man aldrig har varit där själv. Ha överseende med din bror och hans fru.  De kan inte, på något sätt, påverka sin situation.  De kan bara fortsätta kämpa.  Det kostar på, fysiskt, psykiskt och ekonomiskt. De lever med deras ofrivilliga barnlöshet 24-7 och blir ständigt påmind om att de inte kan få barn. Jag tror faktiskt inte att de som har barn riktigt förstår hur ofta och hur mycket som man blir påmind om barnlösheten. Tänk på att den ofrivilligt barnlösa skulle kunna ge vad som helst för att byta sits med den som är förälder, men extremt sällan skulle föräldern vilja byta sits med den barnlöse...Tänk på vilken sits du sitter på.

7. Förvänta dig inte att jag berättar när jag har något att berätta. Jag berättar aldrig om inte någon visar intresse genom att ställa frågor. Tro inte att jag INTE vill berätta bara för att jag inte berättar, jag vill bara att de som lyssnar inte skall tvingas lyssna utan faktiskt själv har valt att lyssna. Jag väljer däremot inte att älta, därför vill jag inte prata om vår ofrivilliga barnlöshet VARJE gång vi träffas (beror ju förstås hur ofta vi träffas/pratas). Jag kan också vilja försöka glömma för en stund. Fråga!

8. Ett av det värsta jag vet är när folk lägger locket på helt och hållet. När jag vet att de vet om situationen, men då de inte säger ett jävla dugg när vi träffas/pratas vid. Bara låtsas som ingenting. Vår ofrivilliga barnlöshetstillstånd är för oss en hel värld som rasar. Alla andra blir gravida runt om, utom oss. Det som man så länge har skyddat sig från. Det som man tänkt att man ”skaffar” vid rätt tillfälle. Det lyckas man inte med. Det är vårt liv just nu.

9. Tro aldrig att det nog bara är din bror och hans fru som reagerar konstigt, eller beter sig konstigt eller säger något konstigt. När man har läst på om ofrivillig barnlöshet så märker man tydligt att alla vi har ungefär samma känslor och upplevelser kring barnlösheten. Det är inget konstigt.

10. Var försiktig, rent generellt, att säga till par om de inte tänker skaffa barn snart. Det är ingen annans business än parets allena.

Överväg också att helt enkelt fråga din bror och hans fru om hur de vill att ni skall hantera situationen.

Jag har ytterligare tips i nedan länkar att ge, bli inte uppgiven nu över allt som du måste läsa på, men har jag tur så är det fler som läser detta inlägg som är närstående till en ofrivilligt barnlös. Och vill dessa personer vara ett lika ovärderligt stöd som du vill visa din bror och hans fru så är ju det helt fantastiskt. Jag vill passa på att tacka för att det finns sådana som du där ute.

Länkar:

Bloggaren Joanna (Resan till plusset) skrev detta svar till en person som ställde ungefär samma frågor som du.

Bloggaren Sara (Lilla underbarn) publicerade detta inlägg om saker man vill och inte vill höra som ofrivilligt barnlös. Inlägget är faktiskt en fullträff på hur man känner sig som ofrivilligt barnlös.

På Vill ha barns hemsida kan man öka på kunskaperna med allt inom ofrivillig barnlöshet; från första frågetecknet när man försökt ett tag till ett liv utan barn.

Bloggvänner där ute, har ni något att tillägga eller förändra, gör det gärna med en kommentar!!

Kix

Mötte en gammal studiekamrat idag. Underbar konversation:

- Jaha, har ni ynglat av er något då?
o Nej
- Ja, men du börjar ju också bli gammal, det är väl dags snart för barn...
o Jo, det är det
- Då får ni skynda er
o Mmmm. Ibland blir det inte som man tänkt sig bara...
- Nähäeee. Oj, förlåt.... Ja, men då får ni göra som hon jag dejtar nu – adoptera!

Men hör och häpna - det är FÖRSTA gången som jag faktiskt svarar erkännande; att det inte är så enkelt alla gånger. Alla andra tidigare gånger som jag har fått denna typ av fråga så har jag försökt att svara smart och undvikande. Är inte det här ett framsteg så säg?

Sedan är ju hans lättja till att adoptera underbar... men har man inte varit i situationen så hur skall han då någonsin kunna föreställa och förstå hur det egentligen är.

Kix

Jag/vi har en underbar vän. En sån där som verkligen inte växer på träd. En vän som blev riktig vän då hon fick reda på att vi var ofrivilligt barnlösa. En vän som sedan drygt ett år läser min blogg, och en vän som sedan dess blivit en mycket värdefull coach i mitt liv. En vän som inte alltid har själv haft det så enkelt, en vän som också grävt gropar men fått hjälp. En vän som orkar lyssna på mig, och ändå orkar lyssna nästa gång igen, och igen, och igen.   

Tack Gud för L! 

Hur länge orkar hon?

Och tack ni som läser denna blogg och som orkar stödja, kommentera och guida. Jag har varit så dålig själv på att kommentera de bloggar jag följer, jag vet inte riktigt vad jag skall skriva, har inget positivt på lager för er som kämpar. Och jag bara gråter av glädje för er som äntligen lyckats; naturligt, IVF eller adoption.

Och för er som tvekat efter att ni läst mitt föregående inlägg; jag är jätteglad för alla kommentarer, oavsett om ni har barn eller ej.

Kix

Ibland snurrar tankarna, de allra flesta gånger när jag är ute och går med hunden. Då finns det alldeles för mycket tid att tänka. Vi har varit ofrivilligt barnlösa i 5 år, dessa år har påverkat mig extremt. Här är några av de reflektioner av mig själv som jag gjort och tänkt på under dessa promenader.

• Jag bryr mig inte längre över att andra mår dåligt. Jag kan inte förmå mig själv att pigga upp dem. Jag orkar inte. Jag förmår ju inte ens mig själv att må bättre.
• Jag kan inte skratta som jag tidigare gjort. Jag ser/hör inget som är kul. Jag skrattar, jag försöker lura andra att jag har roligt. De tycker att det ser ut som att jag har roligt. Men jag lurar dem. Jag döljer endast ett mörkt inre.
• Jag orkar inte bekymra mig över saker som mina vänner bekymrar sig över. Jag orkar inte lyssna på om någon har tandvärk, feber, inte sovit på natten pga av barn. Jag är inte längre empatisk. Jag kan inte känna empati om inte de har gått igenom ”värre” händelser än mig själv.
• Jag letar ständigt efter halmstrån som Gud visar mig att han faktiskt bryr sig, tex. stjärnfallet för 5 veckor sedan eller fyrklövern i trädgården i somras… Tyvärr är dessa halmstrån allt för få och bakslagen alltför många.
• Jag undviker situationer där min barnlöshet blir påmind t.ex vissa arbetskamrater som bara kan prata om deras barn, sidor på Internet, butiker på stan, människor på stan med barn eller magar. Jag undviker frågor där min barnlöshet kan bli påmind, ställer inte följdfrågor till dem som tar upp deras/andras barns uttryck, handlande och sägande. Jag uppmanar aldrig till barnsnack.
• Jag blir ledsen när jag finner sådan oförståelse i min omgivning över vad vi går igenom. Det gäller såväl arbetet som vänner och släkt.
• Jag är så oerhört less på att hela mitt liv blivit så påverkad över barnlösheten, där varje minut skär sår i mitt hjärta, där varje cell i min kropp kämpar frenetiskt över att överleva, där den extremt lilla energin i min kropp borde ägnas till saker som borde och måste göras i hemmet. Men jag orkar inte. Skiten kan få stå och ruttna. Jag orkar inte bry mig. Vattna blommor… diska… dammsuga... tvätthögen… vika tvätt (som jag en gång tyckte va rätt ok). Min man får ta ett enormt ansvar och jobb här hemma. Jag orkar inte.
• Jag undrar många gånger hur mycket tårar som finns inombords
• Jag blir ledsen när jag tänker på hur vänner blivit indragna i den här skiten där de tvingas bry sig och lyssna. Än fast de förmodligen har egna problem.

Ibland funderar jag på hur det skulle kännas att få återgå till att vara mig själv för 5 år sedan, en tid som jag idag minns som bekymmersfri i dagens mått mätt. Men sedan inser jag att jag aldrig kommer att återgå till att vara såsom jag var för 5 år sedan, innan det här började. Mitt liv har förändrats.  Det har förändrats oavsett vad som händer i framtiden. Mitt hopp och önskan består i att vi inom överskådlig framtid har ett biologiskt barn eller ett adoptivbarn. Har jag varken eller så hoppas jag innerligt att jag någonstans har hittat en acceptans att jag förblev ofrivilligt barnlös. Men jag kommer alltid att bära med mig många års fysisk och psykisk påfrestan. Och ett extra djupt sår i hjärtat.

Kix

Embrot verkar trivas i min livmoder. Jag har visserligen nästan inga gravidsymtom kvar, men embryot har inte lämnat kroppen ännu. Därför blir det ytterligare en operation i registret imorgon, denna gång blir det en skrapning av livmodern. Jag fick välja om jag ville ta tabletter för att livmodern skulle stöta bort missfallet eller om jag ville skrapa livmodern för att ta bort missfallet. Valet var lätt.

Skrapning innebär visserligen ett kirurgiskt ingrepp under narkos, men det är jag så van med sedan tidigare så det känns ju inte obekant. Dessutom är det kortare återhämtningstid. Det passar en åldersstressad, barnlängtande person som jag.

Kix

Efter ytterligare ett riktigt barnlöst år så gör jag åter igen en sammanställning av det år som gått. Mitt 2010:

Januari
* Operation nr 1 för att öppna upp min livmoderhals - > misslyckas

* Jag fortsätter att gå hos kurator

* Operation nr 2 för att öppna upp min livmoderhals - > misslyckas

Februari
*IVF-försök nr 4 skjuts upp pga. de misslyckade operationerna

Mars
* 1:a träff med våra adoptionsutredare

* 2:a träff med våra adoptionsutredare

* Kuratorsbesöken fortsätter

* 3:dje träff med våra adoptionsutredare

* Operation nr 3 för att öppna upp min livmoderhals - > lyckas!

April
* 4:de träff med våra adoptionsutredare

* IVF-försök nr 4 (ET) – två embryos sätts in

* Första mötet med gynekolog Tant L – hon upptäcker Bacteriell vaginos som hon ger mig behandling mot

Maj

* Misslyckat IVF-försök nr 4 konstateras

* Besök hos Tant L – bakterien är borta, men jag har fortfarande väldigt tunna slemhinnor. Fortsatt behandling för det.

Juni

* 5:e träff med våra adoptionsutredare - återgivning

* Besök hos Tant L – slemhinnor fortfarande tunna

* Besök hos Tant L igen. 6 mm livmoderslemhinna, dag 14 i cykel.

Juli
* Påbörjar Pergotime-kur
  

Augusti
* Påbörjar ny Pergotime-kur

* 6:e träff med våra adoptionsutredare

* Besök hos Tant L – slemhinnor ok

September
* FET-försök nr 1 startar (stimulerad behandling)

* Jag träffar Plusresan – Joanna på en gemensam jobbkonferens

* Kvinnokliniken mäter min livmoderslemhinna till 5 mm inför FET-försök. IVF-kliniken vill avbryta försöket

* Tant L mäter min livmoderslemhinna till 6-7 mm dagen efter jag varit på Kvinnokliniken. Slemhinnan godkänns av IVF-kliniken.
* 2 upptinade embryos sätts in vid FET-försök nr 1

Oktober

* Vi blir godkända adoptivföräldrar för 2 år frammåt
* Misslyckat FET-försök nr 1 konstateras

* Förfrågan om vi vill ta emot ett ofött, nationellt barn för adoption.

* Träff med vår kommun ang. ovanstående förfrågan.

November
* Träff med den kommun vars barn skall födas och där de biologiska föräldrarna bor.

* Barnet föds. Vi får barnet i våra händer 6 timmar efter förlossningen. Vi bor på den neonatala avdelningen på sjukhuset i 4 dagar innan den långa resan hem påbörjades.  

December
* Gumman måste lämnas tillbaka då mamman ångrat sig

* Vi går hos familjerådgivningen

* Bestämmer FET-försök nr 2 i januari (om mensen inte skulle bli för tidigt, då måste vi skjuta på FET-försök till februari).

Dessa punkter staplade jag upp och ville ha avprickade under år 2010 (mina kommentarer i kursivt):

* IVF-försök nr 4 - Check

* Frysförsök nr 1 - Check

* Frysförsök nr 2 – Planerad i Jan-Feb 2011, men nu uppsjuten pga missfall

* Adoptionsutredning klar och skickad till adoptionsförmedlingen – Adoptionsutredning klar, men inte skickad till adoptionsförmedlingarna

* Livmodertapp/-hals under kontroll inte bara ur cellförändringsperspektiv utan också egna möjligheter att bli naturligt gravida – Ingen kallelse under hela 2010... har fått tid nu i jan-11, men måste omboka då det krockar med graviditeten/missfallet.

Jag tänkte inte stapla upp något som skall/bör göras under 2011, jag är rädd för det. Jag kan varken tro att det blir sämre eller bättre år 2011. Jag tror bara tyvärr att vi förblir ofrivilligt barnlösa över hela året, och det betyder ju att det mesta blir lika.

Kix

Jag tycker någonstans att Gud har straffat oss tillräckligt efter allt vi har gått igenom, jag tycker faktiskt att det borde vara vår tur nu. Men ju mer jag tänker på det så är det fortfarande saker som Gud inte har straffat oss med ännu, så jag tänker att jag staplar väl upp dem här. Då kan jag i efterhand bara pricka av dem så då borde jag väl komma närmare målet till slut.

• Ett till missfall helst utomkveds så att jag får skada/operera bort en äggledare
• Cancer i livmodertappen
• Tumör i livmodern
• Ett till utomkveds så att jag får operera bort den andra äggledaren
• Reducering av äggresurser
• Tidigt klimakterie (fast då kommer jag ju verkligen inte närmre målet...)
• Försämring av spermiekvalité
• Kraftig höjning av IVF-kostnaderna
• Ytterligare ett missfall, riktigt långt gången graviditet
• Sköldkörtelrubbning
• Mycket oregelbundna cykler eller cysta i äggstockarna så att ägglossning ibland uteblir
• Endometrios
• PCO/PCOS

Kix

Hjärtat slår inte längre.... behöver jag säga mer...

Kix