Vårt förhållande håller inte på att spricka. Min man vill ha barn lika mycket som jag och han älskar mig. Vad föll i mig?

Det blir bara såå skönt att höra honom säga det när man så länge betvivlat dessa två punkter.

Jag hatar att vara ofrivilligt barnlös och vad det gör med vårt liv. Men vi tänker fortsätta kämpa. Tillsammans.

Kix

Kix 

Jag har bestämt mig för att vara ärlig. Japp. Jag orkar inte längre hålla en fasad på jobbet som om jag är den glada Kix. Jag orkar inte det. Släpper på det nu.

Fick en fråga igår vid fikat från en kollega ”Du ser ledsen ut”. Jag svarade ”Jag är nog bara trött”. Jag tänkte vidare på det... varför svarar jag undvikande och inte ärligt? Jag borde ju ha svarat ”Ja” eller ”Det är nog så”. Är jag rädd för följdfrågor eller blir frågeställaren ”nöjd” med mitt svar?

Skulle mitt svar på följdfrågan bli: ”Jo, jag är ledsen därför att 5,5 års ofrivillig barnlöshet har gjort att jag tappat livslusten och på toppen av det så håller ett långt förhållande på att spricka på grund av det helvetet.” ?

Kix

Jag instämmer med Cecilia och Hedda, därför kopierar jag in nedan text:

"Föreningen Barnlängtan publicerade i slutet av juni 2011 rapporten "Meningen med livet - Ofrivilligt barnlösas hälsa och livskvalitet" som bygger på en enkätundersökning besvarad av över 1000 personer med erfarenhet av ofrivillig barnlöshet. Så gott som alla, 99%, svarade att deras livskvalitet har påverkats negativt av barnlösheten. Mer än hälften har någon gång under barnlösheten upplevt att de inte vill leva.

Infertilitet drabbar omkring 15% av den del av befolkningen som är i barnafödande ålder. Omkring 2,8 miljoner svenskar är enligt SCB mellan 20 och 42 år, om det är den ålderns som anses som barnafödande är det över 420 000 personer som drabbas av infertilitet, och en stor del av dessa som mår psykiskt mycket dåligt av barnlösheten. Trots detta är det psykologiska stödet som erbjuds barnlösa begränsat. Nästan 60% av dem som besvarat Barnlängtans undersökning har inte erbjudits något psykologiskt stöd alls under behandlingarna.

Fertilitetsklinikerna tar emot mängder av privatbetalande patienter vars högsta önskan är att bli föräldrar. Det är inte ovanligt att misslyckade behandlingar leder till att man går vidare från en klinik till en annan, eller kanske flera andra. Det förefaller däremot ovanligt - om det ens förekommer - att klinikerna följer upp hur patienterna mår mentalt och tar ansvar för den totala omfattningen av behandlingar. För individen kan det vara oerhört svårt att själv sätta stopp för de påfrestande behandlingarna, och att i tid börja bearbeta tanken på andra alternativ. Adoption eller ett liv utan barn.

Om fertilitetsklinikerna och privata gynekologmottagningar skulle ta ansvar sina patienters mentala hälsa, vilket skulle kunna innebära att inkomstbringande behandlingsserier avslutas tidigare, skulle sannolikt resultatet i Barnlängtans undersökning ha sett annorlunda ut. I en svår livskris behöver vi ofta professionell hjälp för att komma vidare, därför bör alla patienter hos fertilitetskliniker erbjudas samtalsstöd. Detta ska ske kontinuerligt. Det räcker inte med ett kuratorssamtal vid inskrivning. Just då är hoppet stort att hjälpen ska komma. Behovet av stöd är större efter de misslyckade behandlingar och missfall som många, kanske majoriteten, av patienterna drabbas av. 

Om en så stor del av Sveriges befolkning beroende på barnlöshet upplever meningslöshet och till och med tappar livslusten bör alla organisationer och instanser samverka för att ge det stöd som behövs. De som får barn genom fertilitetsbehandling eller adoption mitt i en obearbetad livskris får svårt att utöva det föräldraskap de vill eller borde. Med andra ord är det inte "enbart" de femton procenten som drabbas av att ofrivilligt barnlösa inte får det psykologiska stöd de behöver. Tiden av kris kan också drabba de barn som till slut kommer.

Vi vill uppmana fertilitetskliniker att arbeta tydligare med dessa frågor och föreslår att det i varje avgift som den vårdsökande betalar för behandling eller utredning ska ingå erbjudande om flera samtal med psykolog eller kurator.

Lionel Richie.

Nu är semestern över. Jobb imorgon. Say no more.

Ikväll har jag varit duktig. Jag har skrivit ihop ett mail med frågor till ett flertal gynekologer som jag träffat under min barnlöshetstid. En saknar mail, så jag får ta och ringa henne. De frågor jag mailat om som jag känner att jag MÅSTE ha svar på för att stilla mina misstankar är:

1) Ett flertal frysförsk har blivit uppskjuten/inställd pga för tunn livmoderslemhinna. Vad jag känner till har den varit max 7 mm som bäst. Min tolkning är då att livmoderslemhinnans tjocklek är extremt relevant för att ett frysåterförande av embryo skall bli av. Då borde väl livmoderslemhinnans tjocklek vara lika viktig inför varje graviditetsförsök, dvs. alla naturliga försök.

• Är min tolkning relevant?
• Om den är relevant, hur kan jag kontrollera/säkerställa att min livmoderslemhinna är tillräcklig tjock på alla mina naturliga försök? Samt kan detta vara en orsak till 5,5 års barnlöshet?

2) När jag ätit Pergotime så kommer ägglossning flera dagar tidigare än vid obehandlad cykel.

• Innebär det att min livmoderslemhinna inte hinner bli tillräckligt tjock eftersom ägglossning sker tidigare än vid obehandlad cykel?
• Om så, är det då relevant att äta Pergotime om (enligt fråga ovan) livmoderslemhinnan med sannolikhet inte hinner bli tillräckligt tjock?

Jag väntar ivrigt på att se vem av gynekologerna som svarar snabbast, om jag får något svar. Vad tror ni?  Eller har ni något svar? Gynekolog där ute?

Kix

...dvs ingen ägglossning denna månad... SUCK!!

Tycker ni jag gjort av med många ägglossningstest? Ja, då har ni helt rätt, för det har jag också, nämligen 19 stycken. Har köpt på mig 35 nya.

Förresten, gör inte testet "Hur snabbt blev du gravid" på Billiga-tester.se (dvs där jag köper mina ägglossningstester). Frågan "Hur många månader tog det dig att bli gravid" får dig att bli ännu bittrare och må ännu sämre som ofrivilligt barnlös. Fast egentligen, vad trodde jag då som ger mig på ett test där jag uppenbarligen inte är målgruppen. Inte så länge jag köper ägglossningstest, och där blir jag säkert kvar.

Nu åker jag på semester med lite fjällvandring. Ha det så bra kära läsare.

Kix

Hade kvinnligt besök på middag i veckan. Vi brukar träffa henne en gång per år då hon bor långt härifrån. På somrarna bor hon i familjens stuga som ligger vid kusten av vår stad. Det som avvek från förra årets middag var att då var även hennes man med. Idag är de skiljda. 

Hon beklagade sorgen över Gumman. Hon berättade att de var ofrivilligt barnlös i två år, därefter hjälpte Pergotime henne att bli gravid... med tvillingar. Hon berättar om hur hon har upplevt de två åren som ofrivilligt barnlös; paniken över att bli den enda som är kvar icke-gravid, processa fram ett giftemål om en eventuell adoption skulle bli aktuell, besvikelsen varje månad, depressionen, undvikande av vänner/släkt som får barn när de planerat, missunnsamheten, svårighet att berätta för närstående om problemen, tårar som aldrig tar slut etc.

Det var som att lyssna på sig själv. Det är ju så vi har det. Vi är nog så lika i vår ofrivilliga barnlöshet, oavsett om man väntat 2 år eller som vi – 5, 5 år. I alla fall jag och vårt kvinnliga besök.

Vad hände med våra vänners äktenskap... ja, suck... den ofrivilliga barnlösheten satte sina spår. Längtan efter barn var så stark att äktenskapet glömdes bort. När tvillingarna kom, så blev allt så hektiskt. Det tredje barnet kom ganska tätt. Längtan efter varandra fanns inte kvar.

Det känns som att man kan hamna i en fälla, hur skall man klara sig från det?

Kix

Han: -Jag tycker vi gör ett färskförsök till hösten istället för frysförsök på våra kvarvarande embryos.

Jag: -Varför då?

Han: -Ja, men är det inte större chans på färskförsök då?

Jag: -Nja, det är väl inte helt säkert. Om embryot efter upptining är intakt, borde väl det vara lika stor chans. Dessutom tror jag att våra chanser till graviditet består av att jag är helt hormonfri eftersom vi blev gravid helt naturligt utan hormoner. Och det är ju så vid frysförsök.

Han: -Ja, men de embryos vi har kvar är väl de som är sämst eftersom vi satt in de bästa redan...

Jag: -Men de har ju ändå klassat som tillräckligt bra för att frysas ned, då måste de väl ändå vara tillräckligt bra...

Han: -Men jag tycker iaf att vi lägger pengarna på ett färskförsök...

Jag: -Jaha, närdå och vardå?

Han: -Ja, till hösten, i Falun..

Jag: -Jaha, men har du pratat med Falun om det?

Han: -Nej...

Jag: -Ja, men om vi skall göra ett färskförsök på en ny klinik till hösten så borde du väl ha kontaktat dem för planering att sätta igång efter att de öppnat efter sommaren...

Han: -Jo... men vi kanske kan göra ett i oktober...

Jag: -Men då hinner vi ju med ett frysförsök i Umeå i augusti såsom vi redan har planerat med dem.

Han: -Ja, men är det inte bättre vi sparar pengar till..

Jag: -DU!!! Vi har råd!!!!! Och jag tänker verkligen inte slösa bort några fler chanser till graviditet!!!!

Ja, vid det här laget var jag riktigt uppretad. Varför spilla på möjligheterna bara för att vi skall spara pengar till något försök som eventuellt kan vara bättre chanser till. För råd det har vi. Vi har ju sparat ihop till hela adoptionen och bra mycket mer därtill...

Men vi tänker uppenbarligen inte lika. Män är från mars, kvinnor från venus som det heter eller...

Kix