Jag kan inte sluta tänka på honom. Håkan Lindström. Han är en demon som har grävt sig in i mitt huvud.

Det senaste jag fastnat för är det här: "Han anser att det handlar om en stark patientgrupp och tror att det inverkat i att andra landsting inte skärt ner i verksamheten" som alltså är Håkans svar på Barnlängtans Norrlandsupprop publicerad i Sundsvalls Tidning.

Men Håkan, vi ofrivillgt barnlösa är inte starkare patienter än någon annan patientkategori. Vi befinner oss i en sådan livskris och längtan att vi inte ser det som acceptabelt att inte bli behandlad för vår sjukdom. En sjukdom som uppenbarligen prioriteras orimligt olika i vår svenska sjukvård.

Jag blir så ledsen när jag dessutom vet att en bloggvän har tappat livsglädjen, när inte vardagen fungerar och jobbet både är stressande och tung. En bloggvän som verkligen inte mår bra pga den ofrivilliga barnlösheten. Behöver jag nämna att hon bor i den här delen av Sverige som begränsar vården. Och det skär extra mycket i hjärtat då jag, för inte så länge sedan, också var så långt nere. Och jag vet att det är sååå skört. Jag ser ändå en ljusning iom adoptionen, men jag kan fortfarande tidvis känna mig oerhört ledsen och undra om barnlösheten någon gång har en vändning. Jag känner så mycket för dig och alla andra som befinner sig i den livskris som den ofrivlliga barnlösheten skapar. Håkan Lindström har nog aldrig varit ofrivilligt barnlös.

Kix