alltinggar

22 januari 2012 22:01

Det skär verkligen i hjärtat på mig när jag läser om den bristande responsen som du får från din man. På nåt sätt har du verkligen kämpat på alla vis du kan och är så värd att ha någon som samarbetar och stöttar dig i allt ni går igenom.

Stor kram till dig

Cecilia summerar

22 januari 2012 22:15

Så ledsamt att ni har det så tufft med kommunikationen. Tystnad är förstås lätt att tolka som ointresse eller nonchalans, men jag tror verkligen inte att det är så. Och önskar så att ni ska nå varandra. Och en gemensam dröm....

Kix

22 januari 2012 22:35

Ja, det är svårt när man inte får en endaste respons. Bara något, så att man vet åt vilket håll det lutar typ... eller inte lutar.

Nelle

22 januari 2012 22:21

Jag känner igen känslan av att inte vilja hålla på och mixtra mer med kroppen. Det tar på krafterna att känna sig som någon slags "barntillverkningsmaskin", särskilt om maskinen inte producerar som den ska... Vi höll ju inte ens på särskilt länge, jag kan tänka mig att känslan förstärks ännu mer efter flera år.

Konstigt att ingen läkare kan förklara vad avsaknade av mens beror på. Själv har jag liknande funderingar fast åt andra hållet. Jag undrar om jag ens har något blod kvar i kroppen efter mensen och om jag borde köpa upp mig på ett garagestort lager av mensskydd...

ettvanligtliv

22 januari 2012 22:55

Så frustrerande att inte få någon respons. Man tycker ju att han också borde vara less på att se dig genomgå behandling efter behandling. Hoppas att han tog till sig dina ord iallafall. Kanske responsen måste mogna och kommer lite senare? Hoppas.
Kramar!!

Kix

23 januari 2012 07:47

Hoppas jag också! Tack/Kram

Maria

23 januari 2012 08:13

Hej,
jag fick gåshud när jag läste ditt inlägg idag. Du mår ju verkligen inte bra...... jag hoppas och tror att din man oxå förstår det. Sluta mixtra med din kropp, lättare sagt än gjort. Men jag känner så väl igen mig idet du skriver och jag får rysningar när jag tänker på allt jag har gjort för att DET SKA GÅ!!!! någongång.
Jag hoppas ni kommer fram till en bra lösning där ni mår bra bägge två.
Kram Maria

Miss Baglady

23 januari 2012 09:04

Vaddå, ingen respons alls? Som i helt kall? Hur klarar du av det? Kramar

Kix

23 januari 2012 09:06

Förlåt, jag utelämnade tydligen att han höll om min när jag grät. Men han sa inget.

Anna

23 januari 2012 09:57

Hoppas hoppas att fröet (tanken på adoption) börjar slå rot i honnom!

Kramen!

Medan Du Finns

23 januari 2012 10:55

Jag tror att det kan sitta långt inne. Det är väl lite som att vara kär - att adoptera kan man inte vilja på beställning. Min kollega ville absolut inte adoptera. Först. Nu är han världens lyckligaste farsa till världens finaste lilla dotter, internationellt adopterad. Stor kram!

K

23 januari 2012 11:20

Åh, fina. Blir så ledsen när jag läser det här! Jag hoppas verkligen att han snart har vant sig vid tanken och kan tänka sig att adoptera.

http://ochsenkommerfamilj.blogspot.com/

23 januari 2012 12:59

Hej,

Fan alltså. Förstår hur du känner. Kan kanske ändå föreställa mig... självklart ska du göra vad du känner är rätt och blir bäst, MEN jag hade ställt mig i kö (om du inte redan gjort det). Du har inget att förlora men kan vinna lite tid. Om nu mannen är seg på detta så kanske det är väl sent när han till sist mognar i tanken. Då får ni ju din kötid tillgodo! Hoppas han kommer med på banan!

Lycka till!

Kix

23 januari 2012 13:09

Vi har varit medlemmar i en Förmedling i 3 år, och i en annan Förmedling i drygt 1 år. Så vi har kötid. Vi sa precis nej i mellandagarna att skicka papper till ett Land, pga min mans tveksamheter. :/

Anka

23 januari 2012 13:42

Men är du utredd för endometrios? Jag blödde pyttelite när jag hade som ondast av min endo.

Kix

23 januari 2012 20:39

När jag ställte frågor om detta till sköterskan hos den gynekolog jag nu går hos så sa hon att man har riklig mens när man har endometrios, och eftersom jag har tvärtom så var det inte ett problem. Typ. Jag har ju som sagt inte några menssmärtor som är outhärdliga och ej heller ont när jag går på toaletten. Så jag antar att jag har en väldigt lindrig endo. Men svar nej, jag är inte utredd.

Jenny

23 januari 2012 17:32

Usch vännen. Jag kan inte sätta mig in i din situation men jag mår verkligen dåligt av det jag läser och det känns helt uppenbart att du inte kan fortsätta så här. Det låter misstänkt likt endometrios men då borde du ju få cystor invärtes av blodet. Sånt ser de ju på ultraljud. Jag har också fått konstig mens på senare år och precis som du vet jag inte när det började. Jag vet bara att jag fått sjukdomen.
Ang din man så kanske han måste landa. Det kan vara väldigt frustrerande om man själv är självklar i sina beslut medan partnern behöver mer tid att sjunka in i saker för att nå ett beslut. Jag har ändå en tilltro att han också känner att ni måste sluta det här kapitlet för att må bra och istället göra något annat. Jag skickar en varm kram till dig vännen. Det känns som om du behöver den nu, mer än någonsin. KRAAAM

Kix

23 januari 2012 20:44

Hrm, cystor har jag väl haft, som kommit och gått. Men hur vet de att de är blodfyllda? Eller är alla cystor blodfyllda kanske?

Ja, det är mycket möjligt att han måste landa. Eller jag tror också att det är så, men det är så frustrerande när man själv har landat. Det är liksom som att vänta på att tiden rinner iväg, den tid som man inte har riktigt.

Anna

23 januari 2012 18:03

Jag vill ge dig en STOR kram!

Kix

23 januari 2012 20:44

Tack! Den var varm! :)

Almas mamma

23 januari 2012 20:55

åh, Kix! finner inga ord... jag bara fortsätter hoppas och önska för er skull!
massor med kramar

Dufattasmig

23 januari 2012 21:17

Jag hoppas att din man tar upp den här diskussionen. Vi får hoppas att han blev ställd och inte visste vad han skulle säga bara. (För det mesta är det så att kvinnan är lite längre i processerna än mannen). Vi tänker och funderar på detta dagligen. Mannen vill vara stark och stötta så gott han kan. Det tolkar vi lätt som oengagemang. Egentligen vill de bara skydda.

FAST. Jag tycker ändå gott att han hade kunnat svara någonting. Sagt någonting.

kram

Morgonpigga Evelina

23 januari 2012 21:23

Jag blir ledsen för din skull när jag läser dina smärtsamma ord. Han menar nog väl din man som håller om dig och troligen försöker trösta dig på sitt sätt. Min man var väldigt handfallen i början när jag själv brottades med endometriosbesked och sedan barnlösheten. När jag provade att berätta för honom hur jag ville bli tröstad kändes det faktiskt mycket bättre. Sorgen blev lite lättare att hantera när jag kände att vi var två om den. Jag tycker att det låter illa att han inte svarar dig någonting alls när du försöker prata med honom. Hur länge orkar du vänta ut honom? Är det värt all väntan? Stor kram från mig.

PS. Jag har inte särskilt ont längre när jag har mens och min mens är väldigt sparsam (typ 2,5 dag). Den där sköterskan som du pratade med verkar vara mycket okunnig om endometrios. Sådär bör hon verkligen inte bemöta sina patienter! Grr! DS.

Kix

23 januari 2012 21:55

Om jag inte skulle orka vänta ut honom så är alternativet att adoptera som ensamstående, och där har jag varit om och om igen och funderat. Men jag vill ju ha barn med honom juh! Men jag väntar inte året ut, så långt är jag fullständigt säker!

mamman

23 januari 2012 21:39

Kram!

Sarah

23 januari 2012 21:54

Det här kanske är en urkorkad och okänslig fråga, i så fall ber jag verkligen om ursäkt för jag menar inte att såra. Har du funderat på att adoptera som ensamstående? Jag är inte superinsatt i dessa frågor och jag vet att det inte är enkelt att adoptera som ensamstående men tanken slog mig.

Kix

23 januari 2012 22:03

Jodå, jag har varit där om och om igen. Min man har också berättat att jag redan direkt efter vi gift oss sagt att jag skiljer mig om han inte vill adoptera. Så jag hade redan då bestämt att adoption var ett alternativ för mig. Men jag är osäker på om jag skulle få ett medgivande som ensamstående då jag har ytterstå få vänner som jag känner som singel samt att jag bor i en stad där jag inte har några släktningar. Jag har fått indikationer på att det skulle kunna gå ändå att söka som ensamstående, men just nu finns det ändå en chans att min man bearbetar tankarna om adoption, och det är ju ändå det jag vill - Ha barn med honom. Jag avvaktar.

Hej och Hopp

23 januari 2012 23:36

Jag hoppas hoppas verkligen att din man vill och kommer att att svara dig positivt angående adoption snart!
Verkligen!
Men om inte - som jag skrivit förut - jag har heller inga släktingar här i min hemstad, vilket oroade mig men inte var något problem.
Men vänner som singel? - menar du vänner som själva är singlar eller att du inte har några egna vänner som kan finnas där för dig om du blir singel?
Inte behöver du ha just singelvänner - men vänner som kan finnas där för dig behöver du ha!
Du behöver ha ett nätverk kring dig - helt klart men det tror jag att du har. Kanske bloggvännerna som träffas ibland?

Det som jag tror skulle kunna bli frågan är nog i så fall mer hur du mår efter en eventuell separation och hur du mår efter all jobbig tid.
Men det fixar du om det blir så!

Och som sagt - jag hoppas verkligen verkligen inte att ni kommer dit utan att du kan få ditt barn med den man som du vill ha barn med!
Kram igen

Kix

24 januari 2012 07:50

Jag menar att jag har inga egna vänner som finns för mig om jag blir singel. Alltså som självklart finns för mig om jag blir singel. Jag antar att man får bygga upp en sådan relation, för att få det att funka.

Och jag vet att du stöttar mig i det. Du om någon vet EXAKT hur det är att adoptera som ensamstående! Tack för ditt stöd! Kram

Jenny

24 januari 2012 10:29

Jag förstår dina tankar kring din man. Det är OTROLIGT frustreande när man väntar. Men ge honom tid. Han hinner inte landa lika fort som du. Han är ju på väg. Försök att gläd dig åt att han trots allt börjar närma sig. Det kommer ordna sig till slut, det känner jag på mig.
Vad det gäller cystor så är de flesta vattenfyllda tror jag. Men jag tror att de kan se på ultraljud om det är endometrios, åtminstone misstänka. För mig fick de operera mig för att bekräfta misstankarna. Men visst sa de något om endometrios i Falun?
KRAM

Kix

24 januari 2012 19:55

De i Falun sa att en äggblåsa var blodfylld, och när vi pratade om det efter äggplocket sa hon lite så i förbifarten "endometrios" och antydde att den blodfyllda äggblåsan var ett tecken på det. Jag borde så klart frågat mer, men besvikelsen över det misslyckade äggplocket tog upp alla mina tankar...

Linnéa

24 januari 2012 11:23

Hej Kix,

Jag ramlade in av en slump och har inte lyckats sluta följa din blogg.
Bor i stockholmsområdet med min sambo och våran dotter Ida på 1 1/2 år.
Jag tänker på dig och önskar sååå innerligt att ni finner en lösning tillsammans. Många styrkekramar //Linnéa

Kix

24 januari 2012 19:55

Tack!