Vi var till familjerådgivningen förra veckan, två förvirrade själar satt med gråten i halsen. Vi fick träffa samma socionom som vi träffade efter att vi lämnat tillbaka gumman, så hon kände till oss och vi till henne. Dock träffade min man henne bara en gång då, och tyckte då att han inte hade mer behov än så. Jag träffade henne flera gånger.
Här kommer en kortfattad version av förra veckans besök:
* Min man sörjer Gumman så här 1 år efter att vi lämnat tillbaka henne. Han hade tittat i hennes första bok (Mina första år), men kunde inte titta klart innan han slog igen den. Socionomen vill att han tar sig igenom en sorgeprocess och tittar klart i hennes bok. Han var tveksam.
* Min man är osäker på vårt förhållande och ställer sig frågan om barn är lösningen på vårt nuvarande dåliga förhållande. Jag blev oerhört förvånad att han känner så, samtidigt så förstår jag honom. Vi är verkligen nere på botten. Vi pratar inte med varandra, vi är inte fysiska. Jag är hemskare än hemskast och hatar mig själv och andra. Jag borde förstått att ingen kan tycka om mig...
* Socionomen får faktiskt min man att prata lite. Det gå inte fort och orden är svår att hitta för honom, men de kommer fram därför att hon tillåter honom att tänka innan han talar. Jag kanske inte låter honom tänka först?
* Det brev som jag skickade till min man för att jag ville ha svar på frågor blev aldrig besvarat av honom eftersom han tyckte att brev inte var det bästa sättet att kommunicera på! (Nä, det tycker inte jag heller... men vad gör man inte...)
* Min man skall träffa socionomen själv nästa gång. Jag tror det är jättebra OCH jättedåligt. Det är jättebra för att då behöver han själv svara på/fundera över alla frågor från socionomen. Men det är också jättedåligt och en fasa för mig för jag vet inte vad som sägs. Kommer min man att komma fram till att han inte vill leva i ett förhållande med mig, och eftersom jag inte är där så kommer jag kanske inte få reda på det?
Själv vet jag inte vart jag är på väg. Jag är förvirrad...
Kix
Cecilia summerar
20 december 2011 06:49
Vännen....känner så med dig. Och vill utropa: jo, du är värd att älskas. Liksom din man, liksom alla. Men det är inte konstigt att det kommer tankar om att det är ditt fel att relationen är trasig. DET ÄR DET INTE, KIX! Ni är båda drabbade av en oerhört tung situation. Det är nog få relationer som skulle gå opåverkade ur det.
Du har levt länge i psykisk och fysisk press av misslyckade behandlingar och smärtfylld längtan. Han bär på massor av obearbetade känslor, sorg som skymmer vägen för hoppet.
Jag hoppas du ska kunna släppa iväg honom dit i förvissning om att det på alla sätt är bra för er relation att han får kontakt med sina känslor, och därmed kontakt med dina....
Kramen tar vi när vi ses. Tills dess är du i min tanke <3
http://cecilia.ekhemmanet.se
Hedda
20 december 2011 08:06
Jag tror som Cecilia att det är bra för er båda att din man går och pratar själv. Förmodligen har han redan tänkt ut alla möjliga scenarion om hur det kan bli och att lufta sina farhågor kanske är det han behöver, för att känna att det ska bli lättare att fortsätta tillsammans?
Ska du också träffa socionomen på egen hand? För du är ju också värd att få ha det bra! Och att bli omtyckt. Kram!
http://heddasdagbok.wordpress.com
jenny_maria
20 december 2011 08:15
Åh fy vilken röra Kix. Har som vanligt inget speciellt klokt eller revolutionerande att komma med, hoppas bara att besöken verkligen kan ge något. De kan ju faktiskt få honom att krypa ur sitt skal och börja uttrycka sig. Hoppas för er skull.
http://langtaneftersammanhang.blogspot.com
Nelle
20 december 2011 09:30
Klokt att ni tog er iväg till familjerådgivningen, det är ett stort steg. Er historia med gumman är ju så oerhört sorglig och speciell, klart att det tar tid för er båda att bearbeta det. Samtidigt är ni fortfarande mitt uppe i IVF:andet och har en massa misslyckade behandlingar att sörja. Det är nog bra att allt det här kommer fram, även om jag kan tänka mig att du känner dig uppgiven och maktlös.
Jag hoppas att ni får någon slags rätsida på allt det här.
Stora kramar!
http://neverletmego-nelle.blogspot.com
K
20 december 2011 11:08
Åh, fina Kix. Vilken himla röra! Jag tror det är bra att han går dit själv och att han förhoppningsvis kan öppna sig mer i framtiden. Jag hoppas så att allt löser sig för er!
http://ivantanpadej.blogg.se
Anna
20 december 2011 11:13
Kan bara instämma i Cecillias ord "du är så värd att bli älskad!". Att han säger att ni har problem i förhållandet betyder försås inte att han inte kan älska dig ändå. Det är bara kämpigt i förhållandet nu pga av en massa jobbiga omständigheter... :(
Hoppas samtalen leder till något bra.
Många många kramar!!
http://www.enmammawannabe.blogspot.com
Lina
20 december 2011 14:53
Fy för att ha det så jobbigt som du och din man har det nu. Min fasa att bli lämnad för min ofertilitet. Ett steg i rätt riktning är ju att din man gick till familjerådgivaren och att han vill gå dit igen. Hoppas att den erfarna terapeuten kan få honom på rätt tankar. Ibland kör man fast i sitt eget tänk och kan lätt fastan i tjafset och tjafset går lixom runt i samma banor med barnlösheten som den eviga sorgen som maler runt. Hoppas att han och ni orkar ta er igenom den kris ni är i nu.kram /Lina
Jenny
20 december 2011 16:27
Det hugger verkligen i hjärtat när jag läser ditt inlägg. Jag blir så ledsen och samtidigt känns det bra att det sker på något sätt. Ni kan inte fortsätta i samma spår om ni ska överleva. Oavsett om det gäller försök att få barn eller i er relation. Kanske det här är vägen mot ett lyckligare liv ändå? Jag hoppas så innerligt att ni kan komma igenom det här och att det kommer något bra ur det. Ibland behöver man gå tills det säger stopp för att lyssna och byta spår. Massor av styrkekramar från mig!
Cornelia - Mitt Hem & Min Trädgård
20 december 2011 16:38
Jag e verkligen urkass på att prata om känslor och låter hellre bli att fråga för att jag inte vill ha ett dåligt eller negativt svar. Jag e lite som en struts som stoppar huvudet i sanden när det blir jobbigt. Min man e heller ingen hejare på att prata ut. Så jag e kanske inte rätt person att ge råd. Men jag känner verkligen med dig!
Det enda jag kan säga e att det viktigaste av allt oavsett vad man går igenom eller hur man mår för tillfället är att fråga sig själv, båda två, och varanddra vad man känner för varandra. Om man älskar varandra och om man vill ha en framtid ihop när man har tagit sig igenom allt det svåra och jobbiga. För det e ju kärleken till varandra som e viktigast. Om man kommer fram till att man älskar varandra och vill leva ihop så får man komma fram till hur man ska lösa sina problem för det går ju att göra om man bara vill.
Jag hoppas verkligen att ni kommer fram till att ni vill fortsätta ihop och att socionomen kan hjälpa er, tillsammans!
Massor av kramar!
http://mitthemochmintradgard.blogg.se
alltinggar
20 december 2011 17:05
Men vilken oerhört jobbig situation. Bra på ett sätt att han öppnar sig lite och att det faktiskt kommer fram att han sörjer. Men jag förstår att du är rädd av att inte veta vad han kommer att säga när du inte är med. Men antagligen behöver han det. Jag instämmer med ovanstående " du är så värd att bli älskad"
Kram
http://alltinggar.blogspot.com
mamman
20 december 2011 22:55
Vet inte vad jag skall säga.....
Kram
Hej och Hopp
20 december 2011 23:38
Åh, det känns ända in i hjärtat att läsa det du skriver!
Och så klart att gumman måste sätta spår och sörjas över - en sån svårt situation!
Jag kan verkligen känna hur hemskt det skulle vara att ha knutit ett barn till sig och sedan förlora det.
Jag kan förstå att man kan reagera med att inte vilja ha något annat barn än det barnet!
kram igen
http://www.mintusenmilaresa.blogspot.com
A
24 december 2011 23:54
Det är alltid lätt att klandra sig själv, det går liksom inte att låta bli. Jag känner mig oerhört skyldig till vår barnlöshet vissa stunder. Jag förstår din tankegång. Men jag kan inte låta bli att säga detta.. Du är älskvärd. Ni är två i en oerhört stor sorg. Du gör ditt bästa, mer kan du inte göra. Jag hoppas verkligen att erat förhållande får stabilitet nu med hjälp av träffar hos familjerådgivningen. Tänker på dig, alltid. God Jul fina du, kram!
http://www.hjartatbloder.blogg.se
Litenlängtan
29 december 2011 22:25
Jag förstår din oro men jag tror att din man behöver sätta ord på sina tankar och känslor innan han vågar prata om allt med dig. Se det som ett bra steg på vägen. Vad som än händer med er relation så mår ni båda mycket bättre av att få samtalstid med någon som vet om er bakgrund och som kan hjälpa er att spegla och reflektera de så viktiga tankar och känslor som finns hos er båda.
Någonstans leder detta er framåt även om det inte syns så tydligt nu!
Hoppas ni kan lägga de barnlösa åren bakoom er snart! många varma kramar!
http://litenlangtan.bloggplatsen.se
Kix
31 december 2011 17:04
Tack för dina ord Litenlängtan. Jag får ta framtiden an med försiktighet, men jag ser samtalskontakten som ett steg på vägen mot framtiden. Kram
