Jenny

8 december 2011 20:33

Det är det han måste bestämma sig för nu. Det känns på något sätt som det är meningen att ni ska adoptera. Jag vet inte varför jag känner så. Din man kan ju känna att det varit på gränsen vad han klarat av med allt ni gått igenom. Kanske han har fått lite tid på sig nu? Det kan ju vara så att de nya uppgifterna med eventuell endometrios kan ändra hans perspektiv också. Jag hoppas SÅ för din skull att ni kan lösa det här och få bli lyckliga med ett barn, oavsett om det blir via äggen eller adoption. Stor KRAM Jenny

Kix

8 december 2011 20:42

Tack Jenny, ja det är nog meningen att vi skall adoptera, men då måste ju den jag är gift med också vilja det... Tack för din support i det som också är jobbigt för dig/er.

A

8 december 2011 20:49

Nu är det nästan skrämmande att tänka att han inte skulle vilja. Jag hoppas verkligen att han vill. Ni är ju menade att skaffa barn ni två, som kämpat tillsammans i alla dessa åöräldrar ska ni bli, lyckliga, fantastiska och stolta föräldrar.

Kram.

Kix

8 december 2011 21:05

Ja, jag tänker ju så jag med... vi skulle ju ha barn tillsammans, varför har vi annars slösat de senaste 6 åren av vårt liv i det här helvetet....

Jenny

8 december 2011 20:56

Det var så lite:) Kan jag göra något så gör jag gärna det. Du hjälper mig massor! Jag gillar att följa er resa, mycket är likt med vår även om vi är ett år efter er och inte har adopterat. Jag håller alla mina tummar att din man vill. Det kanske kan bli vändningen i ert liv efter allt som varit. Han kanske har kommit på det. Män brukar vara ganska kloka ibland. Ta samtalet och hör var han står. Det är nu han måste välja. Jag tror inte han offrar dig i allt det här, det är min känsla. Stor KRAM

Kix

8 december 2011 21:07

:) söta du! Önskade att jag fick lära känna dig mer genom en blogg...

Anna

8 december 2011 21:42

Herre gud, nu är det skarpt läge! Ofattbart! Han måste bara säga ja!!

Många kramar!

K

8 december 2011 22:02

Oj, detta är ju verkligen en prövning där var man får visa vad man egentligen vill! Skaprt läge! Jag hoppas att du och din man nu vill åt samma håll! Lycka till nu!

Massa kramar till dig!

Cecilia summerar

8 december 2011 22:06

Kix, kära du.... Din man och du och hela er situation var med mig på promenad alldeles nyss.
Det jag tänker på just nu är om du på något vis kan hjälpa honom med det som han verkar ha svårt med, att landa i beslutet. Nu vågar jag tänka fritt eftersom du bett mig, annars är det inte alltid så lyckat att komma med gör-så-här-tips i nån annans svåra situation.
Men här kommer det: kan det vara så att du behöver göra tydligt för honom, och kanske dig själv med, att ni är färdiga med IVF-svängen efter detta försök? Jag får känslan när jag läser bloggen att du är framme vid det, men vet inte om du sagt det till dig själv och till honom. "Punkt. Orkar inte mer. Nu har vi gått på denna väg tills fötterna blöder och nu behöver vi välja en annan väg för att kunna, orka, ha chans att bli föräldrar."

Hur blir det om det är det du förmedlar till honom, att det blir inga fler försök till biologiska barn efter att dessa embryon är återförda? Och att du behöver sätta punkt nu för att kropp och själ ska orka gå vidare mot det barn som du vet finns för er därute.
Kanske inte han vet det och vågar tro det ännu. Men jag hoppas att en faktisk inriktning mot adoption som enda sättet att bli föräldrar kan hjälpa hans kalla fötter att bli ljumma - och så småningom varma nog att få värma ett par gyllenbruna barnafötter.

Jag hoppas att det är så. Och att kanske "slumpen" skulle kunna hjälpa honom att göra det vägval som han inte själv klarar än. Om ni svarar ja på att skicka er ansökan och gör detta sista embryoåterförande så kommer det inom kort att visa sig vad som är er väg. Och båda vägarna att bli förälder kan skapa både oro och skräck. Hur ska jag klara det? Ska jag kunna älska osv. Du vill. Det räcker bra långt - så att han ska kunna komma efter i sin takt. Och förhoppningsvis snart hitta JA:et också i sitt hjärta.

Det här blir allt rörigare. Och jag vet inte om nåt är till hjälp, men "for what it´s worth" så ber jag många böner för er båda.
Kramar om på distans....

Kix

8 december 2011 22:16

Jag publicerar och tänker läsa om din kommentar om och om igen... Återkommmer!

Fröken solstråle

8 december 2011 22:15

Ta samtalet !!! Kanske blir du positivt överraskad! Kanske blir han efter att ha fått tänkt igenom detta mail. Det är din tur nu tjejen, VERKLIGEN din tur nu.
Jag håller tummarna.,!!!

Kramar i massor

Kix

8 december 2011 22:23

Kanske...

Nelle

8 december 2011 22:48

Knepig sits. Men det kanske är det här som behövs för att han ska våga satsa? Hoppas.
Kram!

ettvanligtliv

9 december 2011 10:38

Oj, ja du måste ju prata med honom pronto! Kanske blir även han glad och förväntansfull. Han kanske tänker om när det blir såhär skarpt läge. Hoppas hoppas hoppas att han inser det underbara i det här mejlet.

Kramar!!

Hej och Hopp

9 december 2011 12:35

Åh, vad jag önskar att ni båda säger ja!!!
Många kramar

wannabemum

9 december 2011 21:50

Kan inte annat än hålla med alla andra som kommenterat. Prata med honom, det är det enda du kan göra. Jag hoppas verkligen att han och ni båda tar chansen nu, att ni bestämmer er för att gå vidare och börja leva igen. Livet har stått på paus för länge nu - det är dags för nästa steg. Ett nytt steg på en annorlunda väg, en väg ni kanske inte tänkt er men som trots allt ändå kommer att föra er till ert mål. Lycka till och stor kram!!!

Almas mamma

10 december 2011 09:18

håller tummarna för ett ja från maken. sen får tiden utvisa om det blir ett adopterat barn eller ett biologiskt (kallar man det för va?). Det häftigaste vore ju helt klart ett av varje... <3

Kram, tänker på dig!

Kix

10 december 2011 11:32

Ja, det vore ju fantastiskt!

Märta

11 december 2011 10:22

Jag hoppas av hela mitt hjärta att din man ska vilja detta!

Hedda

11 december 2011 17:11

Spännande att ni nu kommit så långt. Men förstår också ångesten som kan ligga i det. Att nu när ni fått det här mejlet blir det så konkret. Nu har ni möjlighet att ta Beslutet. Lite skrämmande för vemsomhelst, men särskilt för brända och rädda män...

Jag frågar nästan varje dag min man om han har ändrat sig vad gäller barnet som vi fick förfrågan om, men det har han inte. Jag frågar vad som skulle kunna få honom att ändra sig. Han svarar att han vill veta mycket mer. Han vill ha nåt slags garanti att det sk bli bra. Tyvärr kan man ju inte få det i livet. Kram och förhoppningar att ni har kunnat prata!

Kix

11 december 2011 21:43

På sätt och vis så tycker jag nog att det är skönt att din man svarar att han inte ångrat sig. För tänk om han hade det... vilka känslor och tankar hade inte det rört om. För ni hade väl inte kunnat ångra er nu?

Nä, några garantier finns ju inte. Oavsett. Men vi kan läsa på och vara så förberedda vi kan på att det kommer att bli bra!

Morgonpigga Evelina

11 december 2011 21:23

Jag håller med om att det känns underbart när personer i omgivningen visar sig vilja stötta oss ofrivilligt barnlösa. Jag ser att kompisar och familjemedlemmar går med i Facebookuppropet och blir så himla glad!

Det är dock med sorg i hjärtat som jag läser att ni fått meddelandet från adoptionsorganisationen som borde ge hopp och lycka för er och förstår att det troligen inte känns så för dig just nu. Jag hoppas att du och din man kan närma er varandra och gemensamt komma fram till vad ni vill ta för beslut. Jag håller tummarna för er!