Jag skall ge mig på att besvara, så gott jag kan, på så många som möjligt utav de frågor och de funderingar som ni läsare ställde via era kommentarer till mitt inlägg ”SATANS, HELVETES, JÄVLA MAN”.

För att få min man att bearbeta tankar kring detta med anknytning bad jag honom prata med andra som både är och har varit i samma situation. Han tog kontakt med en arbetskompis som adopterat, och av det jag har hört så tyckte han att det var bra (Mia). Att prata känslor kommer inte naturligt av min man, och jag bestämde mig för att inte pressa honom att berätta hur det samtalet verkligen kändes. Jag har lämnat detta lite så länge men har fortsatt åtanke att be honom prata med fler som är/har varit i samma situation (Jenny_maria).

Många ställde frågor kring den tänkta adoptionen av Gumman, och han berättade direkt efter att vi fick lämna
tillbaka henne att han hade svårt att knyta an till henne (Maria-bloggläsare), men han sa då att det berodde på att han inte riktigt kunde tro att det var sant (Jenny_maria). Jag tror också att han försökte vara stark i situationen kring den osäkra period som väntade oss med Gumman. Han visste så väl att jag skulle bryta samman om vi inte fick behålla henne. Han är den, på ytan, starkare av oss två.

Jag diskuterade (den där helvetesdagen) med honom kring det här med anknytning till ett adoptivbarn, jag behövde få reda på om det gällde adoptivbarn generellt. Men fick då ett diffust svar att det han tyckte skulle vara svårast är att få ett barn på ett par år. Så vad jag tror mig förstå är att det inte är adoption i sig som han är rädd för, utan rädslan för vad barnet kan ha varit med SAMT rädslan att inte lyckas knyta an till barnet (Ninna). Så det är mycket möjligt att han är rädd (IVF karusell). Det gör ont att åka på nit, och han kanske reagerar på detta sätt för att skydda sig, mycket möjligt (Jenny_maria samt FC).

Jag trodde ärligt talat att det han sa var skrivet i sten. Visserligen kan det faktiskt fortfarande vara skrivet i sten, men det känns som om konturerna har suddats ute lite (A). Anledningen till att jag tror det är att han spontant tyckte att vi skulle anmäla oss till en adoptionsdag som anordnas av Förmedlingen. Denna adoptionsdag skall bland annat handla om anknytning. Jag blev så klart jätteförvånad och jätteglad att 1) han tog initiativet att vilja vara med på denna dag 2) det är en dag som förhoppningsvis ger min man positiv inställning till adoption (AnnaCecilia). Dessutom har han sagt att han tycker att vi kanske skall ta hjälp av någon att prata – vi två (Kvarnlyckan). Det är också förvånande eftersom han enbart gick till den första träffen med familjerådgivningen som vi blev erbjudna efter att vi lämnat tillbaka gumman. Han tyckte att det inte gav något och dessutom har han inget behov av att prata känslor. Men än så länge har han bara sagt att han tycker att vi skall ta hjälp av någon att prata. Inget mer har hänt, tyvärr.

Och ni skall veta att det sprutade anklagelser ur mig den dagen. Varför har han inte gjort ALLT han har kunnat för att det skall bli biologiska barn? Varför har inte han hållit koll på menscykeln och ägglossning? Varför har inte han tagit initiativ till sex när det är dags? Varför läser han inte på/diskuterar med mig vad man kan göra som alternativ; äggdonation och spermiedonation? Varför är det inte han som håller kontakt med kliniken för att diskutera andra metoder, mediciner? Du får minsann ställa upp för mig nu i processen, så kan vi skilja oss sedan, för jag skall ha barn.... Varför? Varför?

Så det jag tror att jag ger honom nu är tid (EVL). Jag tror att jag ger honom utrymme att fundera, ett andrum. Det jag dock måste göra, eftersom han inte tagit upp det igen, är att kolla med honom om han tycker att vi har behov av en samtalskontakt. Jag tycker det.

Grattis, ni orkade läsa detta crap ända hit.

Kix