Linda

3 november 2011 23:24

Jag tror inte att du kommer att gå runt hela kontoret och visa upp ditt barn, pga det du går igenom nu och därför vet hur ont det kan göra för den som är i din situation och utsätts för uppvisningen, men jag tror att du kommer att VILJA visa upp ditt barn för HELA kontoret och HELA VÄRLDEN.

De otroligt starka känslor du har i din sorg över att inte ha ett barn finns ju också hos mammor, men då är de starka känslorna inte sorg utan istället en enormt stor glädje och stolthet över sin unge.

Du har vid flera tillfällen sagt att den som går igenom det du går igenom aldrig kan förstå den sorg och smärta du känner. Det stämmer förmodligen, men jag tror att jag ändå kan föreställa mig de starka känslorna tack vare det jag känner för min dotter. Om din smärta och sorg i din barnlängtan är lika stor som min glädje och stolthet så ger det mig en uppfattning av omfånget av dina känslor.

Jag hoppas att du inte uppfattar dessa rader som att jag försöker strö salt i dina sår eller skriva dig på näsan. Det är verkligen inte min mening. Jag vill bara försöka ge ett perspektiv.

Kramar till dig!
Du vet att jag finns här

Nelle

3 november 2011 23:37

Det är väl föräldern som vill ha bekräftelse och samtidigt träffa andra vuxna och få känna sig lite saknad. Jag har alltid haft svårt att ooa och aaa över kollegors bebisar, det blir alltid lite jobbigt att förväntas säga att ungen är sååå söt. (Vilket bebisen säkert är, men det är ändå ofta en konstig situation.)

Mia

4 november 2011 07:18

Jag har själv varit i barnlösas klubb men lyckades till slut få en son. Något som jag ofta undrar nu är "var jag sådär överkänslig själv?". Det som du skriver tycker jag är helt normalt, tycker inte alls att det är något konstigt beteende för en nybliven mamma. Man är ju stolt så man nästan kunde spricka och vill visa hela världen vad man fått! Det är ju ingen som gör det av elakhet. Självklart visar man hänsyn om man vet om att någon kämpar, men man kan ju inte gå runt och tassa på tå för att någon kanske vill ha barn och inte fått. Klart man har rätt att vara ledsen och förtvivlad och man måste inte gulla med alla bebisar som råkar komma i ens väg, men från det till att tycka att de som har barn, är stolta över det och vill visa upp det har något konstigt beteende, nej där måste man nog inse att det är hos en själv problemet ligger.

Ledsen om jag låter hård, jag menar inget illa. Jag hoppas verkligen det går bra för er och att ni får ert efterlängtade barn. De där känslorna du har mattas ju av då, men tyvärr försvinner de aldrig helt.

Kix

4 november 2011 07:46

Nejdå, denna kvinna känner nog inte till om vår situation och jag skulle ALDRIG begära att någon skall måsta tassa på tå för min skull. Det är bara att jag inte förstår mig på varför man skall visa upp sin unge för alla på kontoret. Och nej, jag gullar aldrig med någon bebis eftersom jag har möjlighet att helt enkelt undvika att sätta knivar i ryggen på mig själv. Tack för din kommentar, jag förstår att du inte menar något illa!

Hedda

4 november 2011 09:39

Jag har jobbat med personer som valt att ta med bebisen på personalfesten. Behöver jag tillägga att jag valde att sätta mig så långt bort som möjligt? Andra i personalen (de icke-ofrivilligt barnlösa) var överförtjusta och kunde inte sluta att gulla med barnet. Det blev inte en så rolig personalfest för mig. Mamman i detta fallet hade haft två missfall innan hon fick detta barn, så jag förstår att hon var överlycklig över barnet. Däremot hade hon kanske glömt hur det kunde kännas att inte få barn, när alla andra runtomkring fick.

Visst, man kan inte ta hänsyn till allas olika känslor, men man kan i alla fall tänka över situationen. Blir det jätteroligt för alla när mitt barn tar över all uppmärksamhet på personalfesten?

På mitt jobb finns två kvinnor som är 55+ och inte har barn. Jag tänker mycket kring hur jag ska göra när/om jag åker dit sedan med mitt barn och hälsar på. Hur ordnar jag en bra situation, så att ingen behöver tycka att det blir för jobbigt? Att träffa barn kan man inte undvika som ofrivilligt barnlös, men kan föräldern ifråga hjälpa till så att den ofrivilligt barnlösa inte behöver gnugga näsan i en lycka som den inte har?

jenny_maria

4 november 2011 09:46

I min bitterhet så undrar jag lite vad det är som de är så stolta över?! Ett oskyddat samlag i sovrummet - är det en bedrift lixom? Fast i det fallet är jag nog mer irriterad över män som slår sig för bröstet och menar att de har gjort något heroiskt över att de gjort någon på smällen eller att kvinnan ler så där kvinnligt och tycker att hon är så himla duktig över att hon blev gravid så där med en gång. Att man älskar sitt lilla barn och vill visa upp sin kärlek förstår jag helt, men inte att man är stolt över barnet - det får man vara när man har varit förälder i 20 år och barnet blivit en bra människa. Men att ha oskyddat sex och bli på smällen med en gång, det är ingen prestation. Enligt mig alltså

J.

4 november 2011 10:29

Det handlar inte om bekräftelse (för det spelar ingen roll om folk bekräftar ditt barn eller ej. Det är ens barn och man älskar det högst av allt, de som inte intresserar sig för barnet intresserar inte en själv heller. Inget som går att styra över, det bara är så), utan om en slags stolthet, ett behov att visa upp hen för hela världen. Visa att hen är på riktigt. Visa vad jorden numer snurrar kring.

m

4 november 2011 12:25

man kan ju inte bara gomma sig for att man har fatt barn.ar man van att jobba att ha vuxna manniskor omkring sig sa kan det vara en stor omstallning att helt plotsligt vara hemma med en bebis som inte pratar som inte gor mycket annat an ater o gor att man har armarna fulla.at halsa pa arbetskompisar kan darfor da vara trevlig grej att gora..det gar val for fan inte att ta bort alla bebisar fran verkligheten bara for att du inte kan fa barn.bara for att du inte har barn betyer val inte att inga andra barn far finnas till.ska barnen/bebisarna bara fa vara hemma o pa dagis o inte finnas dar det finns nagon som ar ofrivilligt barnlos?jag forstar att du har det svart men om jag amputerade av mina armar sa skulle jag kanna mig javligt ledsen o bitter men jag skulle inte saga att alla andra var tvugna att ga omkring utan att svanga med armarna for det skulle paminna mig om att jag inga hade.jag vet att du mar fruktansvart daligt o du behover soka hjalp.du har hamnat i en depressions spiral o jag har varit dar sa jag vet att det ar ett svart hal, men du maste soka hjalp.du kan inte fa barn nar du mar som du mar.inte en chans.barn ar inte allt i denna varld det ar otroligt stort men funkar det inte sa far du hitta en annan vag.

Kix

6 november 2011 10:43

I min blogg uttrycker jag mina åsikter och eftersom det går att lämna en kommentar på min blogg samt att vi har yttrandefrihet så publicerar jag även denna.

Du skriver att du förstår att jag har det svårt, men DU KAN JU FÖR FAN ALDRIG HAR VARIT OFRIVILLIGT BARNLÖS om du jämför det med ett par amputerade armar. Jag skulle offra båda mina armar OCH allt jag äger för en lyckad graviditet.

Sedan skriver du att jag inte kan få barn (hur man nu gör för att "få" barn) när jag mår som jag gör. Är du forskare som har vetenskapliga bevis för detta? Har du det så tar jag gärna del av din rapport, skicka den till kix_barnlos@hotmail.com. Eller kanske gissar du bara?

Om du lämnar denna kommentar för att provocera så har du lyckats. Grattis. Jag antar att du inte är en stadig följare av min blogg. Men tack för att du önskar mig lycka till genom att hänvisa mig till att hitta en annan väg. För såååå lätt är det!

Nina

4 november 2011 18:42

Jag kommer aldrig, då menar jag verkligen det, ALDRIG göra nåt sånt. jag som själv är ofrivilligtbarnlös vet precis hur det känns, jag tänker att det finns säkert nån som har haft svårt att få barn/ har inga barn. Man kan vara stolt även fast man inte behöver gå in i varenda rum och visa upp barnet!

Lina

4 november 2011 19:59

Till Mia: suck... no comments
Till Kix: Du är inte ensam, de gör samma sak på mitt jobb. Den senaste visades upp förra veckan. Tanterna flockades runt och kacklade om barnbarn och skröt om vem som pressat ut flest barn och vem som lyckades föda ut dem snabbast. Tack o lov var det i slutet av fikat så jag kunde fly. kram

Jenny

5 november 2011 10:25

Jag känner igen syndromet. Tyvärr verkar det vara vanligt förekommande. Det är så att man vill kräkas. ALDRIG ska jag bli sån. Kram

DM

5 november 2011 16:03

Jag kan inte förstå resonemanget här. Ingen kräver att någon ska tassa på tå, men det är samtidigt inte ok att visa upp sitt barn. Ligger det inte en total emotsägelse i det?! Att visa upp sitt barn handlar ju inte om att söka bekräftelse för sitt lyckade sängkammarliv utan man vill bara dela med sig av detta stora. Och hur i hela friden ska man kunna ta hänsyn till varenda medmänniskas livssorg? ALLA bär ju på sin sorg. Nån har en förlorad anhörig, ett kroniskt sjukt barn, ett förlorat barn etc. Ska man bara gå in i sin bubbla så fort något positivt sker i ens liv, bara för att man inte ska riskera såra någon annan? Sen tycker jag inte att man måste glädjas med alla, det sköter lyckliga människor så väl själva. Man kan backa och gå därifrån. Men låt dem glädjas för allt i världen.

Kix

6 november 2011 10:50

Jag har inte sagt att det INTE ÄR OK att visa upp sitt barn. Jag kan bara inte förstå varför man gör det. Oavsett om jag vore ofrivilligt barnlös eller ej så skulle jag tycka att det är märkligt att man gör det. Sedan är det ju en definitionsfråga på hur man gör det. Att komma till jobbet och hälsa på sina arbetskamrater över en fika med sitt barn är inte särskilt konstigt för mig. Det jag tycker är märkligt är att man måste gå runt med bebisen och säga hej till ALLA även om man inte jobbar med varandra. Skulle du gjort det om du inte hade haft din bebis med dig?

Och jag backade därifrån, jag gick ifrån fikat. Och jag lät henne glädjas runt fikabordet.

C

6 november 2011 03:03

Linda, även om du tror dig kunna förstå så kan du kan inte ens föreställa dig, du kan Aldrig förstå hur det känns.. Aldrig!

Kix, Jag säger som Lina.. du är inte ensam! <3

Jag vet inte vad det är som händer med en när man får barn.. (jag har ju inte lyckats själv) men det verkar som att man liksom går in i en annan värld. Som Hedda skriver är det mycket märkligt att någon som själv gått igenom svårigheter med att lyckas få barn "glömmer" hur det känns. Det är för mig ofattbart! Jag har själv en vän som fick tvillingar på 4:e IVF och som nu beter sig som jag vet inte vad. Hade någon betett sig som hon gör nu (med uppvisningar, snack om att man bara ska slappna av så händer det etc.) under hennes försök så hade hon blivit vansinnig men nu är det liksom ok, för nu har hon ju lyckats!? Man blir bara så in uta helsikes trött! Trött, trött, trött!!! Jag hoppas med hela mitt hjärta att om jag en dag skulle lyckas bli mamma att jag inte uppför mig på det viset utan visar hänsyn och empati!

Sanna

6 november 2011 13:46

Jag har inte visat upp något av mina barn på jobbet. Det har inget att göra med att jag varit ofrivilligt barnlös och gjort mååånga IVF:er och förstår hur det kan kännas för en del. Nej, det beror på att jag inte fattar poängen. Klart att jag själv tycker att mina barn är fantastiskast men det betyder inte att jag tror att alla andra är intresserade av dem. Det jag däremot har förstått är att det f ö r v ä n t a s av mig att jag ska komma till jobbet med dem. Jag har faktiskt fått en del pikar från kollegor om att jag inte varit där med barnen.
Det verkar fö vara något radikalt som händer i huvudet på många när de får barn. Det märks inte minst när man läser IVF-bloggar som blir gravidbloggar som blir bäbisbloggar.

miss a

6 november 2011 16:05

Kix - jag tycker att du är jättetuff som vågar blogga så öppet om dina tankar och känslor och jag är ledsen att det ibland innebär att du får idiotkommentarer från folk som tycks ha noll förmåga att förstå eller relatera till andra människors situation. heja dig!

P

6 november 2011 20:23

Ja, det händer något i huvudet på folk när man blir gravid, det händer till och med ganska mycket. Och ja, det är som att bli insläppt i en annan värld. Jag tyckte det lät urdumt förut, men det är faktiskt så.

Jag tyckte att folk betedde sig överspänt när jag var gravid och minns att jag tänkte "herregud, har folk aldrig sett en gravid kvinna förr?" och jag tog bara motvilligt med mig mitt barn till jobbet - men då gick jag faktiskt runt även till folk jag inte jobbat med. Detta för att arbetskamraterna önskat att jag skulle komma, och då ville jag inte bli anklagad för att bara låta vissa se mitt barn....för det kan folk också bli sura för! Hur man än gör kan man inte vara alla till lags.

För övrigt minns jag när jag var mycket ung och min mamma fick en sjukdomsdiagnos, med garanterat dödlig utgång. Och jag minns hur jag led när andra människor, lika unga som jag men helt sorglösa, berättade hur de skulle hem till föräldrarna och bli ompysslade under helgen. Jag skulle hem och ta hand om min mamma....och det gjorde jätteont.

Så vad som helst man berättar om eller gör kan göra någon annan hemskt illa. De flesta har sina sorger, och det går inte att gradera vad som är värst.

Veronica

6 november 2011 23:44

Håller med dig Kix. Har aldrig förstått detta med att visa upp på det sättet, varken innan vi började försöka eller nu när jag är gravid. För mig har det inte med sorg eller IVF att göra. För andra är det en bebis i mängden, och jag tycker faktiskt det är egoistiskt att tro att ALLA andra är så himla intresserade av just MIN lilla bebbe. Jag är gravid i v 25 efter lång kamp, och jag har sedan länge haft en "plan" för min första fika på jobbet. Min sambo/bror/mamma ska få vara med barnet under de två timmarna jag är där och fikar. Om jag är föräldraledig och hemma med mitt barn ett år, kan jag gott åka till jobbet själv och fika med gott samvete. Jag kan inte säga till 100 % att jag kommer känna så då, men jag hoppas så innerligt att jag är mig själv även när jag blir mamma och inte ändrar mig totalt som vissa gör. Det blir vad man gör det till! Mammor som tar med bebisar på personalfester borde förbjudas. Stanna hemma om du inte klarar av att var ifrån din bebbe några timmar! Du är inte mindre stolt bara för att du är ifrån ditt barn en kort stund. Lycka till Kix! /Veronica vezzliz@hotmail.com

Mimi

7 november 2011 08:19

Och jag är en sån där hemsk människa som tagit med min bebis på personalfest. För att jag också ville fira på jobbet (ingen vanlig firmafest utan något speciellt vi firade) trots att jag hade en helammande liten bebis. Hade inte en tanke på att folk skulle tycka det var konstigt. Däremot har jag aldrig åkt ner till jobbet enkom för att visa upp mitt barn. Men hade jag velat visa upp honom så hade jag gjort det med. Däremot skulle jag aldrig tvinga någon att hälsa på mitt barn. Vill folk titta när jag hälsar på nere på jobbet så får de komma fram till oss, jag sticker inte in huvudet till halvt okända medarbetare :-)

http://ochsenkommerfamilj.blogspot.com/

7 november 2011 08:24

Jo visst har du rätt Kix. Det är så hos mig på jobbet också och det pratas om barn typ varje dag. Även menande blickar åt mitt håll då någon säger något om ålder och barn osv. Det är nog på det HELA TAGET jobbigt för mig. Inte endast när de visar upp ungen på det sättet du beskriver. Följden till uppvisandet är i regel att någon tittar extra på de (läs mig) som inte har barn för att typ försöka utläsa i min blick om jag ens gillar barn. Det är ju då man flyr och tyvärr känner att man inte har samma rätt som alla som fått barn, dvs att få vara ifred i sådana situationer. Känslan av att bli granskad på detta viset kan bara vi som är ofrivilligt barnlösa förstå.

Medan Du Finns

7 november 2011 12:19

Nu har jag inte lästa alla kommentarer, jag blir lite trött när jag läser en del av dem.
Nej, min erfarenhet är att det inte alls är normalt att visa upp det för HELA arbetsplatsen. De jag sett tycks gå runt till de närmast sörjande, och blir givetvis hittade av en massa andra på vägen som blir nyfikna. Sedan brukar de fika/äta på den officiella fika/lunch-platsen med sina närmaste och så kommer andra nyfikna, de som själv vill, förbi.
Det brukar bli många nog ändå, och mamman/pappan får vara stolt som en tupp inför tillräckligt många.
Och alla som är föräldrar (oavsett barnens ålder, 4 eller 44) bli helt i tossorna av en bebis, och över en tjockmage. Det kan dock inte lastas (den blivande) föräldern.
Men nä, jag tycker inte att det låter normalt!

Erika

9 november 2011 19:07

På min arbetsplats förväntas det att man ska visa upp ungen å det snabbt annars är man sjåpig, tråkig eller hatar sitt jobb etc De som valt att inte komma å visa upp sig har det tisslats å tassats om i oändlighet. Det måste vara något fel på barnet, varför kommer hon inte annars å hälsar på mm. Själv blev det inte aktuellt med ett besök förns min lilla var 7-8 månader och jag skulle skriva på lite papper inför min jobbstart. Väntade in i det sista men var tvungen att få det gjort innan jag kom tbx. Tyckte hela besöket var otroligt jobbigt, alla ville titta å hålla men det var varken jag eller bebis med på så lite ångest blev det. Så NEJ jag fattar inte grejen med att visa upp sig för människor man vanligtvis inte umgås med eller har en positiv relation till. Innan jag fick barn var aldrig nån särskilt intresserad av mej men jäklar vad alla skulle känna på mage, snacka förlossning och sen gulla med bebis å prata utveckling, amning. Otroligt dumt enligt min mening.

Kix

9 november 2011 21:26

Här ser man att alla är vi väldigt olika. Tack för din kommentar!