...jag hann faktiskt inte ducka idag. Jag var oförsiktig och det kostade på. Jag måste vara mer observant.

Jag skall försöka förklara. Förmiddagsfika idag, alla sitter runt den populära grupperingen. Jag ser endast en ledig stol, men jag behöver bara en till min lilla bak, perfekt. Jag fokuserar på att sätta mig där. Jag närmar mig, ser en kollega som varit barnledig sitta på stolen bredvid, säger hej precis när jag skall sätta mig... ser en 1,5 åring precis bakom honom... shit, han är fortfarande barnledig… på jobbet och hälsar på… för sent att vända, för sent att rädda mig själv. Jag måste sätta mig... vara trevlig...barnet grabbar tag i min macka på bordet... alla skrattar och tittar på VARJE steg barnet tar. Kommenterar och frågar. Min tekopp på bordet blir ett hot mot barnet, jag blir tillsagd att ta upp min kopp. Jag sitter med både macka och te i knät. Måste rädda mig, så som jag såååå många andra gånger runt fikabordet. Jag tar dagstidningen, försöker sitta insjunken, bläddrar i tidningen och håller tekoppen och mackan i handen. Hon till vänster kommenterar en annan kollegas mage som börjat växa ”för det är väl officiellt”... Ja, det blir väl det om man frågar runt fikabordet tänker jag... Barn- och gravidanekdoter växlas flera emellan. Dem emellan som har fått vara med om det mest fantastiska en människa kan få vara med om.

Jag fixar kortaste fikarasten någonsin. Jag överlevde.

Kix