Idag hände det. Idag bar mina ben mig inte. Jag som tycker att jag var så förberedd på att min sjunde IVF-behandling inte skulle gå bra, jag var förberedd på nederlaget. Men idag orkade jag inte. Jag orkade inte hålla mig uppe. 

Vi skulle ut och plocka svamp på förmiddagen, men jag la mg på sängen. Min man kollade till mig och ville att jag skulle klä mig för att följa med, men det
gick inte. Jag orkade inte. Jag storgrät där i sängen och kunde inte finna någon energi att ta mig upp. Hur mycket jag än försökte fokusera fann jag ingen som helst styrka i benen som skulle kunna göra att de skulle gå att stå på. Än mindre att gå på. Min man hjälpte mig upp, men jag var som en trasa. Jag har verkligen aldrig känt på det här sättet. Visst, jag har varit håglös och inte orkat göra något, men jag har alltid kunnat använda benen. Jag stortjöt, verkligen. Hur kunde jag bli så här? Hur kan benen bara svika så?

Han tog mig upp. Han klädde mig. Vi tog oss ut. Benen släpade, men jag tog mig
ut. Påminde mig själv om att inte ha gäster både fredag och lördag… det tar på energin för mycket. Jag orkar inte vara ”tipp-topp”-Kix så länge. Det frestar på. Jag vill aldrig mer känna att mina ben sviker mig. 

Kix