Sara

26 augusti 2011 07:35

Hej Kix!
Jag vet inte om det här hjälper för dig, men Cornelia blev till på 7:e insättningen. Hade tidigare gjort 4 ivf försök och 2 fet, på det 3:e fet och det som var vårat absolut sista försök så blev det bebis.
Jag önskar så att det blir så för er också.

Nu vet jag inte vad du får för mediciner men jag tycker att du ska kolla upp med ivf kliniken om de inte kan skriva ut Prednisolon till dig, Dr S skrev ut det till mig och jag har hört fler som har fått det utskrivet senaste tiden.

Jag kommer att hålla mina tummar för dig/er.

Många kramar till dig!

Kix

26 augusti 2011 07:51

Tack Sara, när jag gjorde första frysförsöket fick jag Prednisolon. Jag skall höra med Dr S när jag kommer dit. Tack! Och många varma kramar till dig också.

Tea

26 augusti 2011 08:11

Ge inte upp!

Maria

26 augusti 2011 08:23

Hej gumman,
jag vet att inga ord hjälper när man känner hopplöshet. Att acceptera är smärtsamt men ett steg på vägen. Att acceptera är kanske inte lika smärtsamt som att hela tiden befinna sig i IVF-karusellen och må dåligt hela tiden. Men det finns ingen som kan säga ATT man ska acceptera det kan du bara göra själv.
Trots dina känslor så vet du att det fortfarande finns hopp, jag gjorde 7 IVF ink FET utan ett enda pluss. Idag har jag två barn på naturlig väg.
Kram Maria

wannabemum

26 augusti 2011 08:45

Ibland kan jag också sörja att inte få lämna ifrån mig något biologiskt. Men ännu mer sörjer jag, precis som du skriver, att inte få uppleva en graviditet och en födsel! Det är något jag verkligen hade sett fram emot och saknar. Och att inte få snusa med en nyfödd liten en... Glädjen över en graviditet minskade dock kraftigt efter första missfallet, i v 14, och jag kände ju redan då att eventuella kommande graviditeter skulle bli väldigt dryga och oroliga, åtminstone fram till ultraljudet, då man visste att fostret levde... Och precis så var det. Vid andra graviditeten kände jag förstås glädje över att äntligen ha lyckats bli gravid efter ett par års försök, men samtidigt mindes jag ju så väl att jag gått och burit på ett dött foster i flera veckor förra gången, så det var svårt att glädjas. Och samma sak hände ju igen, precis det jag varit rädd för. Tredje gången kände jag nästan ingenting när jag blev gravid, mest bara "jaha, får väl se hur länge det varar denna gången, innan jag börjar blöda". Och samma sak igen. Glädjen och förväntningarna var helt borta. På ett sätt gör det kanske det lite lättare att avbryta våra försök till biologiska barn och helhjärtat satsa på adoption, men det är förstås en sorgeprocess man måste gå igenom.

Håller tummarna för att ert nästa försök ska gå vägen. Och som du själv skrev på min blogg - "i vårt fall finns ju faktiskt en chans att få bli förälder till ett adopterat barn. Det är inte vårt första alternativ men det kanske blir det bästa i slutändan."
Vi får hålla fast vid detta, och se fram emot slutändan!!
Kramar till dig!

Jenny

26 augusti 2011 09:40

Innan vi började försöka få barn så hade jag inte en aning om att det kunde göra så brutalt ont att inte kunna få barn. Det är en sorg som maler sönder en. Jag känner igen mig i dina tankar. Acceptfasen börjar närma sig, det är för smärtsamt att ens försöka behålla hoppet. Kanske är det bra? Jag vet inte. Vi har alla vår egen gräns, vad vi orkar och hur långt vi orkar dra det. Jag håller alla mina tummar för er såklart och önskar dig all värme och allt gott som finns! KRAM Jenny

Cecilia summerar

26 augusti 2011 13:17

Åh, kära Kix. Så ledsen att det gör så ont i dig. Jag hoppas åt dig också inför detta försök och är ledsen att du inte har något hopp kvar. Samtidigt låter det positivt att du ser det som en start på en ny fas. Den som jag tror är nödvändig om det är adoption som blir er väg till föräldraskapet.
Jag har ju lyckan att ha fått uppleva graviditet så jag har sluppit att bearbeta den sorg du beskriver, men jag har hört flera adoptivmammor berätta att de nu - när de har sitt barn - inte längre sörjer den uteblivna graviditeten. Men medan sorgen finns måste den få sitt utrymme för att man ska kunna hjälpa den att läka ut.
Stor kram - och mjuk spark i rumpan från en som inte vet nåt alls om fotboll ;-)

Anna

26 augusti 2011 15:47

Jag är där också, känns helt hopplöst. Har tänkt på att leta runt på bloggar och försöka hitta tjejer som har lyckats efter flera försök och flera missfall. Skulle vara så skönt att få lite hopp...

KRAM!

Hedda

26 augusti 2011 15:48

Jag hoppas verkligen det ska gå bra! Men jag förstår samtidigt din resignation. Det blir ju så när man är med om nåt som inte går som det ska, flera gånger om. Kram!

Magda

26 augusti 2011 19:43

Känner verkligen med dig!!! =(
Och vill samtidigt önskar er stort Lycka till.

Lina

26 augusti 2011 20:01

Det är lätt att ge upp. Jag tänker samma tankar som du. Men det finns de som gör många ivf och lyckas tillslut , det är dem man måste tänka på att man med tillhör. En av mina ivf läkare (manlig) sa att upp till 6 behandlingar är ok, sedan är det bara slöseri med pengar ( han sa inte ordagrant så men kommer ej ihåg exakt men han var negativ iaf). En annan ivf läkare (kvinlig) sa att hon blev gravid och det gick vägen på 7e ivf försöket så allt är relativt. Man ska nog lyssna på dem som tänker positivt.kramar

WildaMathilda

26 augusti 2011 20:19

Åh, jag blir ledsen av att läsa dina ord.
Vet inte om det hjälper att jag berättar att jag varit i samma sits själv men tog steget till äggdonation. Jag tänkte att jag i alla fall KANSKE får vara gravid då... Men det är så klart inte lätt att ta ett sånt steg heller.
Jag hoppas att du lyckas på det här försöket istället. Och skickar en drös med kramar!

KRAM

Kix

26 augusti 2011 22:34

Tack WildaMathilda, jag vet att ni lyckades med ÄD. I vårt fall har vår läkare sagt att våra förutsättningar är ändå så goda då både ägg och spermier samt att embryosen ser så bra ut, så ÄD var inte ett alternativ för oss. Men jag kan så klart ändå inte sluta fundera på om det skulle göra skillnad. Men ändå.. med någon annans ägg så kanske det ändå inte spelar någon roll om ingenting vill fästa i min livmoder... Jag behöver nog en ny livmoder... finns någon sådan donation? :/

ettvanligtliv

27 augusti 2011 09:52

Älskade vän, önskar jag kunde säga eller göra något för att hjälpa dig. Förstår att det är jättesvårt att känna hopp inför detta försöket.
Men som du vet har jag en vän som lyckades efter så många ggr. Det är inte omöjligt.

Många varma styrkekramar!!

Tina

27 augusti 2011 22:02

Usch stackars dig, det låter så tungt. Varje ord du skriver, i varje inlägg, känner man en enorm saknad och längtan efter barn. Jag hoppas så innerligt att ni lyckas nu! Jag hoppas av hela mitt hjärta att du får en liten att lägga din kärlek på. Kram.

Charlotte

28 augusti 2011 22:15

Känner med dig! Många kramar!!

Medan Du Finns

29 augusti 2011 10:13

Åh, vad jag känner igen mig! Exakt så kände jag i början av denna ivf (8:e behandlingen) men efter ett tag så fick jag lite hopp åter, åtminstone inför att allt med sprutor och kliniken är över. Nu har jag nästan kommit så långt att jag tänker att det har hänt förut, det kan hända igen. Jag bloggbombar dig härmed med lite hopp - det är extremt jobbigt att gå igenom en behandling och inte tro på det alls. Men jag är med dig i stort - jag håller i handduken och är beredd att kasta in den.

Kix

29 augusti 2011 22:25

Nä, handduken får vänta. Det är klart att det är ju inte minus förrän det visas på stickan. :)

Fröken solstråle

29 augusti 2011 19:30

Åh vill bara skicka en stor kram, finns nog inga ord som tröstar men vi måste ses snart och kramas allihopa känns som om vi behöver det nu...

Kramar

Tessi

29 augusti 2011 23:28

Hej. Jag har ingen egen blogg men har följt din och flera andra under det senaste året. Jag och min man har i drygt 2,5 år kämpat för att bli gravida, det senaste året mha ivf. Jag är 35 år och amh-värdet har sjunkit till 1.0, inte uselt men påverkat. Min mans spermier är i skiftande kvalitet och sammantaget har vi alltså haft svårt. Vi har genomfört 4 färska ivf varav den ena inte ledde till någon ET. Vi har även 2 fet bakom oss. De två senaste ET sattes vid båda tillfällena tillb 2 embryon. Under alla dessa försök har ingen av återföringarna lett till plus, förutom vid sista försöket.dvs embryo 7. Idag fick jag äntligen gå på ul och se ett tickande hjärta.
Det jag ville säga är eg att det kan lyckas, även om flera et inte lett till grav. Kanske en solskenshistoria men vill iaf sända lite lyckokramar och kanske lite nytt hopp till er från en annan m många misslyckade försök bakom sig.

Kix

30 augusti 2011 07:48

Vad roligt för er att äntligen lyckas, så fantastiskt. Jo, jag kanska skall försöka hoppas iaf. Tack för din kommentar!