Jag har bestämt mig för att vara ärlig. Japp. Jag orkar inte längre hålla en fasad på jobbet som om jag är den glada Kix. Jag orkar inte det. Släpper på det nu.
Fick en fråga igår vid fikat från en kollega ”Du ser ledsen ut”. Jag svarade ”Jag är nog bara trött”. Jag tänkte vidare på det... varför svarar jag undvikande och inte ärligt? Jag borde ju ha svarat ”Ja” eller ”Det är nog så”. Är jag rädd för följdfrågor eller blir frågeställaren ”nöjd” med mitt svar?
Skulle mitt svar på följdfrågan bli: ”Jo, jag är ledsen därför att 5,5 års ofrivillig barnlöshet har gjort att jag tappat livslusten och på toppen av det så håller ett långt förhållande på att spricka på grund av det helvetet.” ?
Kix
Kix
9 augusti 2011 22:07
Mycket....
Fröken Solstråle
9 augusti 2011 22:18
Åh sötaste du... Önskar jag kunde trösta, ge dig lite styrka igen...
Hoppas ni fokuserar på varandra i väntan på miraklet. För det kommer.. Det är bara lite försenat.
För er längtan och väntan ska aldrig någonsin vara förgäves.
Kramar i massor
http://www.solensstralar.blogspot.com
Cecilia summerar
9 augusti 2011 22:21
Kära Kix...
...så ledsen att läsa detta. Att också förhållandet blivit så lidande. Jag önskar att ni ska hitta till varandra igen. Hitta en glimt av dem som ni båda var när ni förälskade.
Varma kramar
http://www.villhabarn.se/blogg/3395
jagvilljagkan
10 augusti 2011 00:09
Åh, det gör ont i hjärtat att läsa...
Vad gäller det sociala så tycker jag att det finns två delar -
Det ena; att man inte "utsätter andra" för något annat än _ok_. Det är på något sätt inte accepterat...
Det andra; för mig blir allt så mycket verkligare att säga det högt till någon utomstående. Hade det varit jag i situationen och jag hade sagt hur det egentligen stod till så hade jag nog kollapsat i en blöt hög.
kramar om!
http://jagvilljagkanjagvagar.blogspot.com
jenny_maria
10 augusti 2011 08:28
finns ju tyvärr både för- och nackdelar med att berätta för alla runtomkring. När jag var öppen med vår barnlöshet tyckte jag det var "schysst" mot de andra i början; jag var ärlig och det kändes bra. Efter ett tag började jag dock bli besviken eftersom det som jag berättade ändå inte verkade gå in. De förstod ändå inte hur dåligt jag mådde och jag blev bara besviken. Det kommer oxå massor av frågor hela tiden om hur det går och så vidare. Ibland är det skönt men andra gånger är det bara skit att försöka förklara i en korridor mitt bland en massa elever med gråten i halsen. Inser att jag låter negativ, men så här i efterhand önskar jag att jag gjort på ett annat sätt. Jag hade sållat bättre i min ärlighet, valt bättre vilka jag berättat för och så vidare. Men jag hade nog i alla fall berättat för några få. Kanske går det att berätta för kollegan som faktiskt såg att du var ledsen? Det låter som äkta omsorg när någon säger så.
Är ledsen för att det knakar i ert förhållande, detta är en resa som är helt sanslöst jobbig, det är så långt ifrån rättvist det kan bli... hoppas ni orkar laga sprickan. kramar
http://langtaneftersammanhang.blogspot.com
Lina
10 augusti 2011 14:48
Jag tänker likadant, ska jag säga ärligt hur jag mår när någon frågar? orkar man med konsekvenserna av det? att alla får veta,tyvärr måste man nog vara stark för det och det orkar inte jag utan klistrar på mig mitt vanliga leende varje dag.
Hoppas att ni kan hitta tillbaka till varandra för det är ändå det viktigaste i ivfskiten att man ändå har varandra.kram
Jenny
10 augusti 2011 14:55
Usch vännen, blir så ledsen när jag läser ditt inlägg. Förstår dina tankar men för mig har att vara ärlig om vad jag tycker och känner ibland inte varit någon hit alls. Jag håller nog med om föregående kommentar, välj vilka du säger det åt men jag tror absolut att det vore bra för dig att få säga det till någon på jobbet. Du orkar inte hålla allting inom dig! Hoppas så innerligt att ni kommer ur er kris. Skickar varmaste kramen till dig! KRAM Jenny
Hedda
10 augusti 2011 16:14
Jag hoppas ert förhållande ska klara smällen.
Det finns jättemånga totalt oförstående människor därute. Så är det, men det finns också fler än man tror som går igenom liknande saker som man själv. Kan man genom att vara öppen nå fram till dem, så är mycket vunnet. Men det är svårt, man utsätter sig samtidigt för alla de där andra.
Jag har bestämt mig för att vara mycket öppnare och är det nu. Jag har mött båda sidor, totala idioter och människor som tackar mig för saker jag sagt eller skrivit. Och det senare känns ju verkligen bra.
Kram.
http://heddasdagbok.wordpress.com
Anna
10 augusti 2011 16:39
Fina du! Så ledsen att se att du har det så tufft nu och ni har det jobbigt i förhållandet. Önskar så att man kunde trolla, gissa om du och en massa andra tjejer (och jag själv förstås) skulle vara gravida i morgon isf!?!´
Hittar inga bra ord som tröstar :(
Försök vara rädd om varandra och dig själv!!
Massor av kramar!!
http://www.enmammawannabe.blogspot.com
Maria
10 augusti 2011 16:44
Kramar till dig för att livet är som det är. Jag tror att du gör rätt som berättar för omgivningen hur det egentligen är. Jag kände en enorm lättnad när jag gjorde det - fick mycket respons från omgivningen, förståelse som man annars inte kan få. Och visst det finns alltid nötter där ute som aldrig kan förstå. Men ändå är det skönt att " alla andra" vet varför man inte orkar och varför man ibland är ledsen.
Kram kram
Maria
Nelle
10 augusti 2011 19:56
Det är en svår balansgång att berätta eller inte berätta. Jag berättade för alldeles för många när vi gjorde vårt första IVF-försök, vilket bland annat gjorde att min chef ville prata IVF och inte jobb med mig när jag hade utvecklingssamtal. Hoppas att du har någon eller några på jobbet som du litar på, det kanske räcker. Tråkigt med ditt förhållande, ta hand om dig!
Kram
http://neverletmego-nelle.blogspot.com
mamman
10 augusti 2011 20:51
I dag är jag helt slut på ord. Jag vet inte vad jag skall skriva. Blev så ledsen när jag läste om er kärlek som krasar. Hoppas ni hittar tillbaka till varandra. Sänder en STOR kram till dig.
http://babyonskan.wordpress.com
K
11 augusti 2011 10:29
Jag berättar aldrig. För ingen förstår ändå.
Och fina Kix, jag blir så ledsen när jag läser om er kärlek. Jag hoppas ni snart hittar varandra igen.
http://ivantanpadej.blogg.se