Det är alltid svårt att komma upp till ytan igen efter ett IVF-misslyckande. Å andra sidan borde man ju börja bli van med att misslyckas med IVF vilket skulle kunna innebära att ett misslyckande snart inte längre borde kännas som ett misslyckande...
Äh!
Men detta misslyckande innebär trots allt att vårt andra alternativ MÅSTE börja bearbetas. Jag pratar om adoptionen. Ja, jag vet. Det borde ha bearbetats för länge sedan, men jag tyckte att jag kom överrens med mannen om att han får sköta det här med adoptionen eftersom jag måste sköta allt det andra (ja, typ ALLA övriga barnlöshetsfrågor i vardagen). Men ni kan väl inte tro att något har hänt... nä... så nu måste jag ta itu med det också (och då har jag ändå påminnt tre gånger). Medgivandet och utredningen skall kopieras upp och skickas till de två organisationerna som vi står på kö hos.
Förresten, jag fick min dröjande mens idag, vilket betyder att det var Progestoronet som skjutit upp den. Det var något nytt för mig, för Progestoronet har aldrig tidigare hindrat mensen att komma. Trevligt med något nytt i IVF-svängen.. eller ... Äh!
Kix
Hedda
28 juni 2011 11:14
När man just har fått ännu ett förintande besked, så kan det vara skönt att gräva ner sig i det praktiska, tycker iaf jag.
Låter bra att ni kopierar upp utredningen och skickar in den. Ni måste ha en hel del kötid vid det här laget, väl?
:-)
http://heddasdagbok.wordpress.com
Kix
28 juni 2011 20:06
Allt är relativt... I de svenska köerna ligger vi ganska bra till. Men vi har inte valt land, så därför är det många år kvar att vänta....
Jenny
28 juni 2011 11:17
Skönt att se ett livstecken från dig. Jag har tänkt på dig och undrat hur ni har det. Skickar över en massa kraft och värme till er. Kram Jenny
Kix
28 juni 2011 20:07
Åh, tack vad du är snäll. Du är nog en av mina trognaste läsare och det är så gulligt att du saknat mig! :)
Sanna
28 juni 2011 13:48
Jag tycker faktiskt det är lite skönt att man vant sig vid att bli besviken. Antagligen kommer jag dö av förvåning om jag någon gång skulle få se ett plus... och min mamma (som nog längtar lika mycket som jag efter ett barn) säger att hon inte hoppas längre (förstå mig rätt) och det känns också bra. Vi kommmer förmodligen dö båda två OM något positivt skulle ske.
Och vad ska man säga om overksamma män... Jag har hittills betalat i stort sett allt själv (i runda svängar 50 000 pix) och jag har fixat med allt praktiskt. De jag inte har gjort är att runka i en burk (men om jag ska förstå min sambo rätt så är det ingen höjdare så jag ska vara glad som slipper det i alla fall). Jag hoppas hur som helst att din man kan ta sig i kragen med papprena (och var glad att han är med på själva grejen med adoption, det är inte min). Lycka till, som vanligt!
Kix
28 juni 2011 20:13
Nä, fy... men jag kan ändå tycka att runka i en bruk en gång per färskförsök (om så är fallet för er?) inte kan jämföras med att ligga uppslängd i gynstol ca två gånger inför varje IVF och ytterligare två gånger vid färskförsök, sprutor, vagitorier, piller, räkna dagar, känna efter och ALLT därutöver (för det är ju en hel del annat också som jag kan skriva att JAG måste göra i denna process).
Och ja, jag är oerhört glad över att han är med på adoption. Fy så svårt det måste vara annars. Hoppas verkligen ni hittar en lösning som känns bra för er båda, fast mest av allt önskar jag ju er en fullgången graviditet. Who doesn't???Tack detsamma!
Cecilia summerar
28 juni 2011 19:33
ÄH! Även om det inte skulle kännas som ett misslyckande så tror jag det är svårt att komma ifrån att det är en sorg när man förlorar det man drömde om och höll som ett litet pulserande hopp med darriga fingrar.
Önskar att sorgen inte tynger för mycket och att det kan dyka upp en glädje i den där tråkiga administrationen som är nästa steg.
Tack för din hjärtefina bloggkommentar, Kix.
Kramar i mängd!
http://www.villhabarn.se/blogg/3395
Hedda
29 juni 2011 08:53
Kix, jag vet ju inte riktigt vilket land ni eventuellt har funderat på, men alla länder har inte så lång kötid just nu. Jag tänker t ex på de som nu blev pilotfamiljer för BFA i Ryssland och knappt hann få ihop sina papper innan det kom barnbesked. Och även i "vårt" land kan det gå fort.
http://heddasdagbok.wordpress.com
Kix
29 juni 2011 12:35
Aha.. tack för info. Det land vi funderat på är det kö i landet, men vi har ju ännu inte kommit så långt att ingående diskutera tänkbara länder. :) Kram till dig Hedda!
Magda
29 juni 2011 20:38
Hej! Läser din blogg och kollar den dagligen. Nu tänkte jag att jag ska kommentera lite också.
Vill börja med att beklaga att det inte gick vägen denna gången heller :(
Det andra jag skulle vilja säga är att jag tycker det är underbart att ni har tankar på adoption, det är ett fanatstiskt sätt att bli föräldrar på, det kan jag garantera!!!
Har en underbar liten kille från Indien och väntar nu på att snart få åka till Sri Lanka och hämta ett litet syskon :)
All sorg över att det inte blev några biobarn för oss försvann i samma stund som vi fick vårt barnbesked, total lycka och kärlek till vårt barn som vi längtat så otroligt efter!!!!
Hade vi bara vetat hur fantastiskt det är att adoptera hade vi börjat MYCKET tidigare, särskilt med tanke på att det nu är långa köer till de flesta länderna samt att det kan bli svårare att få nytt medgivande när man fyllt 42 år. Jag var i din ålder när vi adopterade vår son och hinner precis få ett syskon (om inget oförutsett inträffar) innan min man blir över 42, kan vara värt att tänka på om man vill adoptera.
Jag önskar er ALL Lycka Till och hoppas av hela mitt hjärta att ni snart får ert barn på det ena eller andra sättet!!!!
Kix
29 juni 2011 22:18
Åh, tack. Precis vad jag behöver höra, men jag tror också att var sak har sin tid. Jag behöver själv (och vi) komma till en punkt, ett avslut med IVF, en insikt om att adoption är den rätta vägen. Men det tar tid. Tack för lyckoönskningarna!
Hej och Hopp
29 juni 2011 22:22
Ja som Hedda säger så behvöer det ju inte ta lång tid med adoption om ni har lång kötid i organisationerna - det finns ju länder där det går ganska fort i alla fall.
Men som du själv skriver så måste nu ju själva hänga med -känna att det är vägen för er att få barn på.
Håller tummarna för er - oavsett väg!
http://www.mintusenmilaresa.blogspot.com
Kix
29 juni 2011 22:32
Tack underbara du. Håller med!
Magda
29 juni 2011 22:55
Förstår precis vad du menar med att man måste komma till ett avslut på ett eller annat sätt, samt att man måste vara "klar" med vad man känner inför barnlöshet, IVF, adoption o.s.v
Vi hade väldigt många i vår närhet som föreslog adoption, men vi var som sagt inte färdiga med att ge upp tanken på biobarn förrens efter 13 år, och jag hoppas att du inte misstyckte om mitt tidigare inlägg, jag förstår så väl vad du menar och det var på intet sätt någon propaganda för att ni ska adoptera, det beslutet måste naturligtvis mogna fram tills det känns helt rätt om man väljer att gå den vägen.
Må så gott, ta hand om varandra och Lycka till än en gång!
Kix
30 juni 2011 07:47
Nejnej, jag uppfattade absolut inte som att du propagerade. Tack igen!
Cornelia
4 juli 2011 21:22
Usch, beklagar att det har misslyckats igen :(
Jag har också sagt till min man att han får driva det här med adtionsprocessen, o visst han gör en del, men inte helt utan att jag påminner och talar om vissa saker som måste göras. Jag skulle så gärna vilja slappna av o känna att han tar fullt ansvar o sköter det men det kan jag inte. Suck, varför e de så hopplösa när det kommer till saker som ska drivas utanför jobbet?
Hur länge har ni stått i kö i Sverige? Vi har "bara" stått i kö i 1,5 år så det känns väldigt avlägset.
Har ni funderat på några länder? Vi har lite smått funderat på Colombia och Sydkorea.
http://mitthemochmintradgard.blogg.se
Kix
4 juli 2011 22:06
Vi har stått i kö i Sverige i drygt 2 år, så vi borde mao ta itu med ansökningarna nu... Vi har pratat ytterst lite om länder, vi avvaktar och ser vad organisationerna säger om aktuella länder för oss (efter att de fått vara papper förståss). :)
