Det är alltid svårt att komma upp till ytan igen efter ett IVF-misslyckande. Å andra sidan borde man ju börja bli van med att misslyckas med IVF vilket skulle kunna innebära att ett misslyckande snart inte längre borde kännas som ett misslyckande...

Äh!

Men detta misslyckande innebär trots allt att vårt andra alternativ MÅSTE börja bearbetas. Jag pratar om adoptionen. Ja, jag vet. Det borde ha bearbetats för länge sedan, men jag tyckte att jag kom överrens med mannen om att han får sköta det här med adoptionen eftersom jag måste sköta allt det andra (ja, typ ALLA övriga barnlöshetsfrågor i vardagen). Men ni kan väl inte tro att något har hänt... nä... så nu måste jag ta itu med det också (och då har jag ändå påminnt tre gånger). Medgivandet och utredningen skall kopieras upp och skickas till de två organisationerna som vi står på kö hos.

Förresten, jag fick min dröjande mens idag, vilket betyder att det var Progestoronet som skjutit upp den. Det var något nytt för mig, för Progestoronet har aldrig tidigare hindrat mensen att komma. Trevligt med något nytt i IVF-svängen.. eller ... Äh!

Kix