Mötte en gammal studiekamrat idag. Underbar konversation:

- Jaha, har ni ynglat av er något då?
o Nej
- Ja, men du börjar ju också bli gammal, det är väl dags snart för barn...
o Jo, det är det
- Då får ni skynda er
o Mmmm. Ibland blir det inte som man tänkt sig bara...
- Nähäeee. Oj, förlåt.... Ja, men då får ni göra som hon jag dejtar nu – adoptera!

Men hör och häpna - det är FÖRSTA gången som jag faktiskt svarar erkännande; att det inte är så enkelt alla gånger. Alla andra tidigare gånger som jag har fått denna typ av fråga så har jag försökt att svara smart och undvikande. Är inte det här ett framsteg så säg?

Sedan är ju hans lättja till att adoptera underbar... men har man inte varit i situationen så hur skall han då någonsin kunna föreställa och förstå hur det egentligen är.

Kix