Vad har vi att förlora?

Det var den sista frågan vi ställde oss innan vi gav oss in i den nationella adoptionen som vi fått erbjudande om. Vi kunde ju faktiskt få det vi i nästan 5 års tid nu längtat efter. Och vi skulle vara lika ofrivilligt barnlösa som innan om det inte skulle gå vägen.

Vi räknade upp nack- resp. fördelarna och kom fram till att vi hade ju såå mycket att vinna!

Nackdelar:

• Några månaders egna försök med att tillverka barn, men vad skulle dessa månaders försök vara i jämförelse med 58 tidigare försöksmånader.
• Några månaders framskjutning av vårt nästa FET-försök (IVF). Men vad skulle dessa månader vara i förhållande till all den tid man väntat och längtat på IVF-försök genom åren.
• Den nationella adoptionsprocessen skulle kunna dra ut på tiden
• Vi skulle bli oerhört ledsna om vi skulle behöva lämna tillbaka barnet

Fördelar:

• Ett barn – en baby – en nationell adoption – vi får ha barnet från första stund
• Ett slut på den ofrivilliga barnlösheten - ett liv för oss

Slutsats:

Vi hade allt att vinna. Möjligheten skulle aldrig komma igen och om vi inte gav det en chans så skulle vi ju aldrig få reda på vad det skulle leda till.

Kix

Cornelia ställde så bra frågor, därför bestämde jag mig för att svaren till henne fick bli ett eget inlägg.

Detta är hennes frågor:

”Känner ni inte en oerhörd frustration, att ni hade blivit bättre föräldrar till henne? Ni visste visserligen att det hade kunnat bli så här, men man hoppas ju ändå att det ska gå bra. Nu med facit i hand, hade ni tackat ja om ni hade fått gå tillbaka i tiden o göra om det? Skulle ni tacka ja igen om ni fick frågan?”

Kix svarar:

Det är svårt att jämföra sig med de biologiska föräldrarna om huruvida vem som skulle bli bättre föräldrar eftersom vi inte känner dem. Det vi tror oss ha förstått är att det är mamman som ville ha tillbaka barnet, så om barnet växer upp med den biologiska pappan eller ej det vet vi inte. Men det är klart att utav den handling som de har gjort genom att faktiskt lämna bort henne från första början känns det irrationellt och ohjärtligt, och det kan ju tolkas hur som helst...

Om vi hade fått frågan på nytt där upplägget hade varit detsamma så hade det varit osäkert om vi hade sagt ja. Kanske hade vi försökt att vara mer noggrann på att ta reda på föräldrarnas bakgrund, beslut till adoption och förutsättningar. Dock en svår fråga att svara på idag då det är så nära inpå förlusten av gumman.

Hade upplägget varit annorlunda, dvs. om vi hade varit tilltänkta adoptivföräldrar men att barnet hade placerats hos barnhem alt. familjehem fram till Tingsrättens beslut och domen hade vunnit laga kraft, så då hade svaret varit ett klart JA!  Det vi har förstått så klockrent nu i efterhand så är det, trots biologiska föräldrarnas övertygelse om adoption långt innan förlossning, alldeles för osäkert de närmaste veckorna efter förlossningen för mamman. Och visst, det kan låta som okänsligt av oss att inte ta emot en baby som skall adopteras av oss, men fy f-n för att måsta lämna tillbaka en baby som man placerat längst in i hjärtat där man inte har någon som helt möjlighet att påverka beslutet...

Kix