Vad i helvete är det som är problem när det inte lyckas...

• Spermier OK
• Ägglossning OK
• Röker ej (har aldrig gjort)
• Dricker inte kaffe
• Dricker extremt sällan alkohol (typ vartannat år)
• Friskt /aktivt liv
• Hälsosam kost
• BMI  19.3 (dvs idealvikt)
• Toppenembryos enligt läkare
• Hus/Hund/Volvo klart
• Äter inga mediciner (förutom inför IVF)
• Mannen tar inga heta bad

Är det någon där ute som kan berätta för mig vad som är fel?

Jag börjar tappa fokus igen, ena dagen känns det rätt ok, medan de flesta dagar trillar jag ner några pinnar och stenen som jag bär på blir tyngre. Funderade idag i duschen (efter att jag fyllt upp mitt bloggningskvot genom att springa... inlägg här.. vilket för övrigt fungerar!) på det här att ingen frågar hur man mår eller hur det går. Korrelerar omgivningens svårighet till att fråga hur man mår med problemets svårighetsgrad, dvs ju svårare omgivningen anser att man har det, desto svårare är det att fråga hur man mår?

Kix

Sådärja. Nu har koppen bestämt att det blir FET i September och inte i Augusti som jag hade hoppats. Mensen har kommit två dagar för tidigt för att kunna göra FET i Augusti (IVF-kliniken stängd). Vår vanliga tur. Visserligen hade jag redan räknat ut att mensen skulle kunna komma för tidigt, men jag hoppades ju ändå på att den skulle vara lite sen. Det är ju bara så typiskt för FET i September kanske krockar med att vi skall resa bort med jobbet. Så det får jag väl vänta med att se. Det skulle i så fall vara helt i linje med vår vanliga tur.

Det här innebär ju att vi hinner med en till ägglossning, vad det nu skall vara bra för...

Kix

Skall komplettera med information angående mitt föregående inlägg, jag tror det blev lite missförstånd. Vår ofrivilliga barnlöshet känner nu drygt 15 personer till, jag har skrivit en lista på dem några av dem i detta inlägg, men skall fylla på med några till här:

Min mans föräldrar
Har än så länge inte ställt en enda fråga till mig.

Min bror och hans tjej
Har än så länge inte ställt en enda fråga till mig.

Det som skall kompletteras är att min kompis, bloggläsaren L, är också en person som frågar och empatiskt undrar hur det är med mig (och min man). Jag har skrivet det förut, men skriver det igen, hon har en unik känsla att hantera detta, tar upp det när det är läge, men också är duktig på att inte ta upp det när det inte behövs. L är den enda som känner mig privat som också läser min blogg, det ger henne fördelen att läsa det jag tänker och det jag innerst inne vill säga, dvs. det jag skriver här på bloggen. Det jag har varit/är orolig för är att jag tynger henne med min sorg. Det har bara varit L som frågat och stöttat mig. Inlägget från i onsdags är alltså en lättnad från min sida eftersom ytterligare en till person av de drygt 15 som känner till vår ofrivilliga barnlöshet nu ÄNTLIGEN också ärligt och empatiskt undrar och frågar hur det är. Visserligen har vi ju bara pratat en gång, men jag hoppas att det skall ge ringar på vattnet så att hon frågar fler gånger. Min förhoppning är att fler och fler av dessa drygt 15 personer öppnar sig och faktiskt visar att de bryr sig genom att fråga och visa empati, det skulle kanske göra att trycket på L inte blir så belastat. Min tyngd fördelas då förhoppningsvis.

Oops.. tänkte inte att detta skulle ta så mycket utrymme av mitt inlägg, så nu måste jag spara resterande till någon annan bloggdag, annars blir det så långt att läsa.

Kix

I förrgår inträffade något som jag har efterlyst länge. Att någon bryr sig! I flera inlägg har jag bekymrat mig om detta och faktiskt till och med mått dåligt över detta. Men så i förrgår träffade jag ett kompispar vars fru var referent till adoptionen. Hon och jag tog en promenad med hundarna och ÄNTLIGEN frågade hon om hur vi hade det med utredningen, hon undrade, hon ställde frågor och kändes helt underbart empatisk. Det kom fram så mycket under detta samtal att jag faktiskt har blivit helt handfallen och fått lite större perspektiv på saker och ting.

Hon berättade att hon sedan länge tillbaka hade frågat en annan gemensam vän som inte hon tyckte att jag såg ledsen ut. Men att vår gemensamma vän inte tyckte det, därför släppte hon tanken på detta ett tag. Hon berättade att hon märkte av att vi inte längre kom på spontanbesök, att vi inte ville bestämma några planer med dem som förr. Helt enkelt undvek dem. Hon berättade att hon trodde att de hade gjort något fel, men sedan började hon se tecken på varför. Hon räknade ut att vi gick på behandlingar på IVF-kliniken i Umeå, hon såg tecken på mig när vi träffades, hon förstod att det var en adoptionskurs vi var på i höstas. Men den dagen hon berättade att de skulle ha deras andra barn så blev det så tydligt, och så starkt att vi hade problem, berättade hon. Jag hade nämligen gått ut ur rummet. Jag kommer inte ihåg det själv, jag var så inbunden att jag bara försökte skydda mig själv. Idag inser jag att det var oerhört elakt av mig, men jag förstod det inte då.

Hon berättade att de har haft 2 missfall innan de fick första barnet. Det första missfallet kom i v.15 Fatta, v.15 Det är ju horribelt. Hon kan känna min längtan och våndan, hon har något att relatera till. Det var så starkt att hon förstod. Vi grät där tillsammans. För att hon/de hade gått igenom två missfall, för att jag/vi fortfarande längtar.

Nu känns det nästan som stört omöjligt att bli gravid. Det är oöverträffligt att få ett embryo att stanna i min livmoder. Och skulle Gud vilja det någon vacker dag, får vi hoppas att han också har tänkt på att jag vill att det skall stanna mycket längre än 15 veckor. Ske gode Gud din vilja, såsom i himmelen. Missfall vill jag verkligen inte vara med om. Vilken glädjedödare…

Kix