Sara

9 juni 2010 22:39

Det är verkligen svårt, minns än idag hur vi gjorde då vi berättade för våra nära. Jag fixade inte att göra det, så J åkte först till sina föräldrar och sen till mina för att berätta om våran kamp, sen när de visste om allt då började jag kunna berätta mer om hur allt kändes. Men jag orkade inte berätta det själv.
Efter det har vi blivit mer öppna och berättat för kompisar och så, men alla vet inte om våran kamp än och om nån frågar så kommer vi inte heller att vara hemliga att vårat pyre är ett ivf barn.

Hoppas att allt ordnar sig för er!

Kram

Hej och Hopp

9 juni 2010 22:49

Jag berättade för min familj när jag började föräldrautbildningen. Jag var helt säker på att de skulla jubla åt beslutet men ville helt ärligt kunna säga till hemutredaren vilket stöd jag hade. Det är viktigt - inte bara för barnets födelseland - att man har ett nätverk kring barnet som välkomnar det så klart.
Min hemutredare var till och med tveksam till att jag inte sagt något på jobbet. Jag hade alltså berättat för hela min familj, till ett gäng med vänner men ville inte säga något på jobbet förrän jag hade medgivandet i min hand. (och processen är ju så lång så det kändes inte ok att berätta alltför tidigt för chefen - flera år i förväg kändes överdrivet)
Men min hemutredare tyckte alltså att det var lite märkligt bara det så jag är inte förvånad över att er vill att familjerna ska veta.
Lycka till!

MDB

9 juni 2010 23:55

Usch, jag tyckte att det där var jättesvårt när vi skulle berätta om vår barnlöshet för mina föräldrar. Hade tänkt ut så många fina inledningar men det slutade med att jag bara helt appropå sa "vi ska göra provrörsbefruktning". Så jag har inga konkreta råd tyvärr, men önskar er lycka till.

Lars Dekenno

10 juni 2010 09:39

Hej.
Minns det som det vore igår, fast det är säkert sex år sen. Vi hade redan gjort en IVF privat och "våra" två landstingsförsök. Skojade först om att jag var spelberoende och spelat bort massa pengar innan jag sa som det var och då sa min mamma: -jasså var det inget värre:) Fast å andra sidan, finns det något värre?
Sedan dess har vi allt eftersom tiden har gått berättat för fler och fler och det har liksom blivit mindre och mindre konstigt för "alla" känner ju minst någon eller är själva drabbade på något sätt! Sen när vi väl bestämde oss för att ge upp IVF och istället adoptera så har vi fått ett härligt stöd med många frågor och uppmuntrande ord och kramar längst resans gång. Vi har väl haft tur..?

Men faktiskt så kan jag förstå den andra sidan också som kanske inte vill såra eller göra något som kan uppfattas som elakt eller så. Vi träffade häromdagen ett par som också är ofrivilligt barnlösa, som har följt oss ett tag och inte visste att vi fick BARNBESKED:) i måndags! Det kändes lite kymigt att berätta det för dom, även om dom såklart blev glada för vår skull. Det är lätt att man blir lite splittrad.

Men å andra sidan så har jag alltid blivit glad för andras barn och så, även om det rivit i hjärtat för egen del när det sjunkit in...

Hoppas att Er utredning kan skyndas på lite efter sommaren då så att Ni snart kan fortsätta med resten av resan! Hur lång tid det än tar och hur många prövningar man tvingas gå igenom så är det absolut värt det och det finns i min värld INGENTING som kan vara bättre än att tillslut få sitt barn! Ett barn är ett barn är ett barn oavsett hur det har kommit till sina föräldrar.

Önskar Er lycka till och berätta det bara, det är ju faktiskt inget konstigt!

/Lars Dekenno

Pi

10 juni 2010 17:41

Berättade för våra föräldrar genom att bjuda hem dem på middag innan vi skulle börja med vår hemutredning och vårt andra (eller var det vårt tredje IVF?). Hela middagen gick och jag tittade på min man tusen gånger med uppfordrande min, för själv visste jag att jag inte skulle kunna berätta utan att börja gråta. Inte förrän på slutet precis när de skulle åka hem så sa min man "så har vi något att berätta också" och det kunde ju förstås misstolkas, men han fortsatte fort "som inte är så kul". Han berättade i stora drag med våra föräldrar helt tysta. Själv satt jag och tittade ner i knät och klappade katten intensivt hela tiden. Det var skitjobbigt, men kändes ändå rätt skönt efteråt. Annars är det bara våra syskon och ett vänpar som vet om det, samt våra respektive chefer. Sen träffade vi några par på vår adoptionsutbildning, så de vet det förstås också och ett annat par som agerade referenter. Men annars så är det ingen annan som vet.

Tror nog faktiskt de har en poäng i att berätta för den omedelbara familjen. De kanske också tycker det är konstigt om ni går igenom hela adoptionsprocessen utan att de hinner förbereda sig alls på tanken. Det tog min mamma ca ett år att fullt ut kunde släppa biologiska barnbarntanken och acceptera adoption, d v s att det var det sätt som vi skulle få barn på.

Lycka till!

TeachGirl

10 juni 2010 18:51

Vi sade det ganska odramatiskt till våra föräldrar. Första gången vi gjorde en IVF visste inte alla i den närmaste familjen om det, men sedan har vi berättat för de närmaste i alla fall, d v s syskon, syskonbarn (vi har båda ganska gamla syskon).

De närmaste vännerna som vi umgås mest med visste om från början. Vissa arbetskamrater också, jag behövde ju ha ett alibi när jag var borta en del. :)

Frågar någon, så säger vi som det är. Innan något är klart tycker jag dock inte att alla *behöver* veta.

Jag tycker att vårt stora problem är att hela min släkt finns på andra sidan Sverige och att vi inte träffar dem så mycket. Det blir alltså inte ett så stort skyddsnät här eftersom Maken har en liten släkt med bara föräldrar, syster och två syskonbarn. Jag har närmare 30 i den närmaste familjen där borta.

Som tur är har vi ett bra kontaktnät med vänner som har barn.

Intressant att du skriver att de vill att familjemedlemmar ska skriva något också. Vår handläggare tryckte mest på att vi skulle ha referenter från vänkretsen. Jag kanske ska börja förbereda syskonen på att de ska få skriva lite...

m

10 juni 2010 19:25

De klart ni ska berätta:) har själv ett litet barnbarn från ett land långt borta..när vi fick veta att dom skulle adoptera så tog vi imot det med öppna armar..förstår att det kan vara svårt, men lovar dig att det underlättar. Det här måste ju ändå komma fram för eller senare så gör det nu. Vårat barnbarn är det bästa som har hänt oss!!håller tummarna för er och lycka till!

Hej och Hopp

10 juni 2010 22:43

Nu har jag läst alla kommentarer och tänker att det är jättestor skillnad att behöva berätta något som inte är kul - att man inte kan få biologiska barn - och något som är fantastiskt, underbart, ett privilegium att få vara med om - att bli förälder genom adoption.
Jag förstår att jag inte förstår eftersom jag aldrig varit ofrivilligt barnls men känner att jag blir lite provocerad om man inte inser detta -att det inte är något sorgligt utan något underbart man har att berätta.

Jag menar inte dig - kix - och antagligen så svarar övriga på frågan om hur man berättar att man är ofrivilligt barnlös, men ni är ju i slutet av hemutredningen - ni ska ju få möjligheten att få ett barn - DET är baske mig den största lyckan det!

http://vantanochlangtan.blogspot.com/

10 juni 2010 23:01

Nyligen har jag sagt till min chef och en arbetskamrat bara rakt ut: Vi ska adoptera. Jag var tvungen eftersom föräldrautbildnignen påverkade mina arbetstider. Jag fick jättepositiv respons.

Familjen har vetat ända sedan början, när vi började försöka få barn. Men släkten vet inte. Måste man tala om för släkten?

Nenne

11 juni 2010 12:00

Tack för din kommentar och dina tummar!

Angående adoption och att prata med släkt och vänner, tror jag att vi tog det i samband med den obligatoriska adoptionskursen. Vilket kändes mycket naturligt och skönt.
Jag personligen tycker att det är viktigast att familjen är medvetna om vad vi går igenom, släkten kommer ju inom sinom tid få reda på det.

Stor kram Nenne

Ulrica

11 juni 2010 17:40

Vi berättade för de allra flesta iom att vi gifte oss förra sommaren. Vi ville inte höra några tal som skulle styras in på att storken skulle komma osv... Jag har sagt till släkt och vänner att vi försökt få barn en längre tid men att det inte funkar så bra och att vi därför ska adoptera. Det har förklarat en del och lämnar öppet för frågor och kommentarer utan att ingående beskriva vad som är fel...
Jag berättar för alla som frågar - de flesta vänner vet, bådas föräldrar och syskon och även arbetskamrater och "kunder" till mig eftersom det är en enklare tillvaro för oss när de flesta vet...
Maken berättade dock om ett par som han hört om som i sin hemutredning ljög hela vägen om att deras familjer var införstådda. De ville inte berätta förrän de fått barnbesked och valde att mörka detta rakt igenom... och det hade tydligen funkat för dem...
Det är ju betydligt svårare om de ska skriva något som ni ska lämna in...
Lycka till och tack igen för allt stöd jag fått på min blogg!

Susan

5 juli 2010 18:50

Vi var öppna från början då vi gjorde ivf, sedan utredning för adoption osv, inga negativa eller konstiga kommentarer från släkt eller vänner. Alla har varit positiva & vi är som vilken annan familj som helst. Hoppas det löser sig för er! Kram