TeachGirl

16 maj 2010 17:22

Både ja och nej för min del. Men visst kändes det mer den första gången. När vi gjorde vår första IVF var vi båda så tvärsäkra på att det skulle lyckas och när vi fick det negativa beskedet var jag helt förstörd.

Den här gången kommer jag att bli ledsen om det inte lyckas, självklart kommer jag att sörja. Men jag är mer inställd på det nu. Maken sa igår att han ser dessa försök som en bonus. Vi är nog båda ganska inställda på att det kommer att bli adoption som leder oss till våra barn. Med det sagt så är jag fortfarande helt inställd på att detta försök ska lyckas.

Låter jag förvirrad? Det är bara en del av hur jag *verkligen* känner mig...

Pi

16 maj 2010 20:39

Ledsen att det inte gick vägen den här gången heller. Med fem misslyckade IVF i bagaget så tycker jag att det på sätt och vis blir lättare för varje försök, man är liksom mer förberedd på att det inte går vägen. Men, samtidigt är det svårare eftersom det ofrånkomligt leder in en på vägen att man kanske aldrig kommer att få några biologiska barn. För mig har det så sakta smugit sig på, och nu börjar jag inse och konstatera att det kommer att bli så för oss, men acceptera det vet jag inte om jag kommer att göra, någonsin...

Pi

16 maj 2010 20:40

Oj, min kommentar flög iväg för tidigt. Skulle förstås också skriva att jag känner med dig så fruktansvärt mycket. Livet är inte rättvist, så är det bara.

Ta hand om dig!

Ulrica

17 maj 2010 08:22

För vår del var det första misslyckandet det klart tyngsta. Det sista var länge förberett med 9 månaders akupunktur, matförhållningsorder, makens fick inte träna som han ville osv. Jag hade stora förhoppningar men det ville sig inte ens till befrutning den gången heller. Då var det bara så det skulle vara tydligen. Vi ska inte bli föräldrar till ett bio-barn... Som tur var hade vi adoptionen på G och vi slickade såren i 3 månader innan vi tog kontakt med kommunen igen.
Nu känns det okej att det inte blir biobarn... Det kommer bli barn, på ett annat sätt...
Men visst är det hårt - att vara annorlunda, att människor omkring en inte kan förstå, att längta så vansinnigt men inte få...
Men på något sjukt sätt vänjer man sig och lär sig att hantera det...

Lisa

17 maj 2010 11:28

Jag tycker verkligen att ni ska ta ett seriöst snack med er läkare, eftersom det hela tiden har sett så fint ut får ni inte ge upp!! Vi har själva fått informationen från vår klinink att med toppembryon hela tiden är det bara en tidsfråga innan man lyckas, även fast det är sjukt jobbigt när det misslyckas så måste man bara ha det i bakhuvudet... Ett tips iaf. ge inte upp!! kram

Maria

17 maj 2010 20:28

Hej gumman,
för mig kändes det värre och värre för varje försök som misslyckades. Jag blev mer och mer deprimerad..... kände mig som du. Men jag vill att det ska fungera för er .... precis som det gjorde efter L´s mirakel kur. Jag vet att det snart är er tur - det måste det vara. Vi hade alltid fina ägg och topp resultat vid varje försök men ändå fäste det aldrig. Efter L´s kur blev jag spontant gravid 2 gånger på 1 år :-), vet att det inte hjälper att veta att andra lyckas när man inte gör det själv. Men jag tror på dig och L´s mirakelkur.
Kram Maria