Det har varit en lång, ledig helg och vi har haft besök av min mans syster med familj; man och två pojkar under torsdag och fredag. Dessa dagar har gått fort då vi har hittat på saker med pojkarna hela tiden, det har varit skönt efterom min fokus har varit på annat än vår ofrivilliga barnlöshet. Dessa pojkar har ju blivit ganska stora, så vår barnlöshet gör sig inte påmind på samma sätt.

På lördag tog vi en långpromenad inkl. lunchgrillning med min bloggläsare och vän L med familj; sambo och dotter. Deras dotter är drygt 1 år och vår ofrivilliga barnlöshet gör sig påmind ordentligt. Deras dotter är URSÖT, men jag har inte förmåga att släppa loss, att släppa barriären och inte bry mig om mina inre tankar och hinder … men det går bara inte.  Det gör för ont. Förlåt L.

Idag har vi tränat hunden i sök tillsammans med en massa annat hundfolk. När man sitter figurant i skogen hinner man känna efter och tänka en hel del. Jag känner att min kropp inte fungerar: den är tung, jag är knäsvag och hjärtat slår men jag känner det inte. Jag hinner tänka en del:  Skall jag acceptera att det inte finns något fel på oss men vi blir ändå inte gravid? Kommer ett FET göra någon skillnad? Skall jag ställa in mig helt på adoption? Vågar jag någonsin hoppas igen?  Orkar jag gå igenom ett hopp och förtvivlan igen? Har jag accepterat att det inte blev något den här gången heller?

Slutligen, en fråga till alla er som gjort ett flertal IVF-försök (och misslyckats):

Är det enklare att acceptera att det inte blev något denna gång heller för varje försök man gör?

Kix