... det är ju äggplock på onsdag! ÄNTLIGEN. Det är ofrivilligt jättelänge sedan sist, hela 7 månader sedan. Men det är ju det intervallet vi har haft på våra IVF-försök så det är inget nytt för oss.

Jag berättade i mitt förra inlägg att vi skulle träffa en privat gynekolog som i ofrivilligt barnlös-sammanhang är rätt omtalad. Å aldrig någonsin trodde jag att detta möte skulle rent mentalt kännas så fantastiskt som det faktiskt gjorde. När man, som jag, träffat jävligt många gynekologer/kvinnoläkare både i sammanhang av ultraljud men allra mest i sammanhang av cytologprov och operationer så har jag blivit så luttrad av deras distasierad försök till att hjälpa. Denna kvinna beter sig helt annorlunda. Hon ger fysisk kontakt, hon lyssnar, hon förstår OCH HON VILL HJÄLPA!!!  Förstår att flera i vår situation söker sig till henne, även de som tar tåget från Stockholm. Än fast vi inte har något + på någon sticka ännu så gav hon så mycket energi och positivism att vi nu äntligen tror på ett biologiskt barn själva. Det har varit så mycket turbulens de senaste åren att vi själva glömt att tro på oss själva.

Iaf så hittade hon inflammation i slidan som vi båda äter antibiotika för. Hon sa att antibiotikan hinner verka innan ET så vi skulle ha goda förutsättningar för att inflammationen skulle vara borta och oddsen att embryot skulle vilja stanna öka. Dessutom har jag tunna slidväggar så det har jag också fått råd om hur jag skall hantera och bygga upp.

Hon kramade oss när vi gick!

Hur kan en första träff med en gynekolog boosta så mycket positivism och energi är helt ofattbart. Nu önskar jag bara ett plus efter ET och jag kommer att tro att hon är Gud!

Kix