Idag har det snurrat en massa osammanängande funderingar/frågor i min hjärna:

Jag hatar att laga mat, men för flera år sedan lovade jag min man att när är vi får barn så skulle jag verkligen försöka att bli bättre. Men eftersom vi inte är där så har jag gått åt det andra hållet. Har ätit ute två dagar i rad nu för att min man är bortrest.

Jag funderade idag på restaurangen när jag åt (Restaurang McDonalds :) och försökte sätta mig in i människor i min omgivning. Om jag stod på sidan om mig själv skulle jag nog tänka att den där kvinnan på 35 år faktiskt inte vill ha barn i sitt liv. För skulle hon det hade väl hon skaffat barn redan.

När skall jag få kallelse till att öppna upp min livmoderhals???? Mina rynkor mellan ögonen blir bara djupare och djupare. Det som känns så oerhört frustrerande är att vi kan ju inte ens försöka bli naturligt gravida  (eller ja, chanserna är väl i stort sett noll för spermerna att ta sig igenom). När jag ringde kvinnokliniken sist så fick jag inte reda på vilken läkare som hade fått remissen, men hon sa att det är läkaren som prioriterar ärendet efter bästa förmåga. Bör jag ringa igen och be att få prata med läkaren? Har de andra mer prioriterade ingrepp att göra? Jag är 35 år, inga barn, försökt bli gravid i 4 år, 3 misslyckade IVF-er, ärrad livmoderhals som stängt vägen till livmodern. För mig är varje dag jätteviktig. Men läkaren har väl viktigare patienter antar jag. Jag blir så ledsen.

Straffar Gud mig? Kanske för att jag flera gånger under mitt liv har kritiserat andras sätt att ta hand om sina barn och själv har jag byggt upp någon sorts illusion om hur jag vill fostra mina barn.

Jag undrar om det är bra jag som är irriterad, bitter, frustrerad och ledsen över att vara ofrivilligt barnlös. Jag kommer på mig själv att medvetet inte prata med kollegor som jag vet alltid pratar om sina barn, eller att jag medvetet inte tittar in i barnbutiker på stan, eller att jag medvetet inte tittar på gravida magar eller barnvagnar, eller att jag tror att allt och alla är emot mig. Är jag överdrivet uppgiven över barnlösheten? Det kanske ordnar sig..... OM 10 ÅR!!!!

Idag skrattade jag också... när jag såg på Seinfeld.

Kix

I morse när jag gick på morgonpromenaden med hunden så såg jag ett par ögon en bit in i skogen som skimmrade i skenet av min pannlampa. (Jo jag behöver pannlampa då det är så mörkt ute på mornarna nu när snön har regnat bort). Jag log lite då jag funderade vad det kunde vara för djur som hade dessa ögon: räven, rådjuret eller björnen. Tur att man har med sig hunden. Men sedan skrattade jag och tänkte att det var nog bara en katt. Det var första gången jag skrattade på flera, flera dagar.

Trots en rolig start på dagen så har det ändå inte varit någon bra dag då min mage har krånglat ordentligt. Magknip hela dagen. Är det normalt? Jag tror dock att det har att göra med mitt allmäntillstånd de senase dagarna. Vi får väl se om det ger med sig. 

Har fyllt i första blanketten (av tre) som skall in till familjerätten inför start av utredning för adoption - Hälsodeklarationen. I den blanketten skall jag fylla i hurdant mitt hälsotillstånd är, valen är: gott, tillfredsställande eller otillfredsställande. Och det vore att ljuga om hälsotillsåndet är gott. Men sedan tänker jag så här, vad menas egentligen med hälsotillstånd? För mig är hälsotillsåndet en kombination av psykiskt och fysiskt tillstånd. Jag gjorde också en koll på den andra blanketten som skall in till familjerätten - Läkarintyget. Det skall göras av en läkare (så klart). Där skall läkaren fylla i hurdant sökandens hälsotillstånd är, valen är: gott, tillfredsställane eller otillfredsställande. Intressant att se om de stämmer överrens? Kan ju hoppas att läkaren tycker att det är gott.

Kix

Ni har inte fått se något inlägg från mig på länge. Jag har blivit sviken och därför att jag inte haft ork att blogga. Mitt liv har rasat, jag har blivit sviken av min man och jag har svårt att förlåta honom för det. Än svårare blir det att förlåta honom då har inte kan ge mig någon förklaring eller ursäkt.

Min man har hittat min blogg och skickat länken vidare till en gemensam bekant, utan att berätta det för mig. Min blogg är min ventialtion att anonymt kunna beskriva mina känslor och mina upplevelser kring vår ofrivilliga barnlöshet. Jag har oerhörda behov att få beskriva hur jag känner det och min blogg har tagit emot det, inte visat förakt, inte visat motstånd till att lyssna och inte kommit med hånfulla kommentarer. Jag har valt att inte berätta för våra bekanta och vänner om vår ofrivilliga barnlöshet då jag inte tror att de någonsin skulle kunna förstå om hur det känns. Jag har varit rädd för att höra kommentarer som att "det ordnar sig nog skall du se", "slappna av", " se hur det gick till slut för x och y" eller "barn är bara till besvär" vilket bara gör mig svart i ögonen och arg. Jag har valt att hålla fasaden uppe i vår relation med andra. Men nu har den precis bivit blottad - genom ett svek.

Det som dessutom gör mig ännu mer olycklig är att min man fortsätter att låta jordklotet snurra med sin vardag, runt-runt-runt... medan jag sitter på jordens kant och dinglar med benen. Skall det vara så här? 

Jag fick reda på min mans svek när hon gav sig tillkänna genom ett mail. Hon hade tydligen följt min blogg i några veckor, och hon ville veta hur hon kunde vara till bästa möjliga stöd. Jag skickade henne denna länk: http://lillaunderbarn.blogg.se/2009/march/saker-man-vill-och-inte-vill-hora.html .

Kix

Tillbaka till vardagen. En lyckad helg i Stockholm har det varit, god mat, härliga promenader, bra boende och god shopping. Fast det är också så klart skönt att vara tillbaka till vardagen, trots att jag brukar säga att det är en tråkig vardag.

Idag har vi haft får sista kursträff för oss blivande adoptionsföräldrar. Vi blev alla godkända och fick alla ett diplom. Fantastisk va?? Diplom för att man är godkänd adoptionsförälder, det har inte föräldrar till biologiska barn. Gud vilket påhitt! Skulle vi vara annorlunda? Jaja. Det är ju bara att acceptera detta fenomen för oss drabbade, mindre prioriterade i samhället. Imorgon anmäler vi oss till familjerätten om att vilja starta utredning. Våra kursledare sa att en utredning tar ungefär 6 månader, så varför vänta ytterligare en dag! :) På kursen idag fick vi besök av en kvinna som precis har fått hem deras tredje barn. Detta tillfälle var det absolut bästa på hela kursen. Visserligen var hon ingen representativ adoptionsförälder. Deras första son fick de när han var var 8 veckor... deras andra son var 7 månader... deras tredje son fick de när han var 3,5 månad. Dessutom verkar deras väntetid på barnbesked inte heller vara represenativ.

Men det var oerhört rörande att lyssna på henne, det samlades lite tårar i ögonvrån. Och funderingar startade om det skulle kunna vara vi någon gång i framtiden. Men hur långt borta då?

Kix

Snön har smält bort, fåglarna har nästan ätit upp alla fågelfrön, vi har grått väder.... MEN DET ÄR JU HELG!!!!

Jag har längtat hela veckan, men jag har ändå inte packat förrän i kväll. Jag har tagit fram en medelstor resväska så att jag skall ha plats till det som skall inhandlas i huvudstaden... och det får plats med jättemycket för jag har nog bara packat 1/3-del av väskans kapacitet.

Skönt att komma ifrån den tråkiga vardagen och jag skall verkligen försöka att inte tänka på barn, ivf eller adoption. Men det är ju så svårt när man ser gravida eller när man ser adopterade barn. Förresten, är det bara jag som har god lust att stoppa föräldrar till adopterade barn bara för att höra deras berättelse? Är det bara jag som fundrar på vilket land de adopterat från?

Stockholm, here I come!

Kix

...jag är fortfarande på bra humör. Men det kan också ha att göra med att jag skall till Stockholm i helgen med en kompis. Det är något att se fram emot, något att få mig att tänka på annat, något jag blir glad av, något att få energi av.

Här har det snöat i natt och nu på eftermiddagen, det är vitt ute. Härligt och skönt med det vita täcket i denna tråkiga årstid. Men säg den gläde som varar, skulle tro att det har smält bort under morgondagen. Men ändå... härligt. Hunden säger likadant för han har hunnit med att göra ca 7-8 hundänglar på gården.

Kix

Kan jag vara på rätt väg eller är det bara ett litet sidospår för att sedan åka rätt på E4an igen? Följde nämligen med mannen och hunden på en dryga timmes snabb promenad. Det kändes uppfriskande, bra för själen och skönt att tänka på annat. Ett litet ryck av den lilla energi jag fick hos kuratorn igår, men som sagt, jag vet inte hur läge den energin håller i sig. Men jag skall verkligen försöka.

Igår, efter mitt samtal med kuratorn, stannade jag en sväng på stan och shoppade lite. Och det hade jag också engeri till samt att det mår jag bra av. :)

Kix

Varit hos kuratorn idag. Det var ooooerhört skönt att prata av sig, det bara sprutade ord ur mig. Typiskt att jag inte kan hålla igen tårarna bara. Jag har ju aldrig varit hos en kurator förrut så det var en ny upplevelse, men jag antar att hon var väldigt proffsig. Det kändes som så iaf. Samtidigt som det blir väldigt opersonligt på något sätt också. Hon vet ju egentligen ingenting om mig (eller min man). Men hon var solidarisk, hon lät mig alltid prata först och till punkt, hon lade inga värderingar i det jag sa, hon ställde frågor och hon avrundade när det blev läge, dvs i mitt fall 10 mintuer efter utsatt sluttid.

Vad händer nu då? Jag vet faktiskt inte. Hon gav mig visserligen lite energi att försöka ta itu med min livssituation just nu. Frågan är väl bara om det är tillräckligt med energi. Hon vill också att jag och min man skall kommunicera mer. Ja, det är ju inte så att vi inte pratar eller står varandra nära, det är bara det att vi hanterar vår sorg lite annorlunda. Han vänder det inom sig och säger inget, utan trallar på som vanligt. Jag vänder det utåt och försöker hitta andra i samma situation för att få bekräftelse, vilket indirekt ändå gör mig kraftlös.

Köpte en Daim idag efter kuratorsbesöket, jag tror det var någon form av tröstätning. Typiskt va?

Kix