Idag har det snurrat en massa osammanängande funderingar/frågor i min hjärna:

Jag hatar att laga mat, men för flera år sedan lovade jag min man att när är vi får barn så skulle jag verkligen försöka att bli bättre. Men eftersom vi inte är där så har jag gått åt det andra hållet. Har ätit ute två dagar i rad nu för att min man är bortrest.

Jag funderade idag på restaurangen när jag åt (Restaurang McDonalds :) och försökte sätta mig in i människor i min omgivning. Om jag stod på sidan om mig själv skulle jag nog tänka att den där kvinnan på 35 år faktiskt inte vill ha barn i sitt liv. För skulle hon det hade väl hon skaffat barn redan.

När skall jag få kallelse till att öppna upp min livmoderhals???? Mina rynkor mellan ögonen blir bara djupare och djupare. Det som känns så oerhört frustrerande är att vi kan ju inte ens försöka bli naturligt gravida  (eller ja, chanserna är väl i stort sett noll för spermerna att ta sig igenom). När jag ringde kvinnokliniken sist så fick jag inte reda på vilken läkare som hade fått remissen, men hon sa att det är läkaren som prioriterar ärendet efter bästa förmåga. Bör jag ringa igen och be att få prata med läkaren? Har de andra mer prioriterade ingrepp att göra? Jag är 35 år, inga barn, försökt bli gravid i 4 år, 3 misslyckade IVF-er, ärrad livmoderhals som stängt vägen till livmodern. För mig är varje dag jätteviktig. Men läkaren har väl viktigare patienter antar jag. Jag blir så ledsen.

Straffar Gud mig? Kanske för att jag flera gånger under mitt liv har kritiserat andras sätt att ta hand om sina barn och själv har jag byggt upp någon sorts illusion om hur jag vill fostra mina barn.

Jag undrar om det är bra jag som är irriterad, bitter, frustrerad och ledsen över att vara ofrivilligt barnlös. Jag kommer på mig själv att medvetet inte prata med kollegor som jag vet alltid pratar om sina barn, eller att jag medvetet inte tittar in i barnbutiker på stan, eller att jag medvetet inte tittar på gravida magar eller barnvagnar, eller att jag tror att allt och alla är emot mig. Är jag överdrivet uppgiven över barnlösheten? Det kanske ordnar sig..... OM 10 ÅR!!!!

Idag skrattade jag också... när jag såg på Seinfeld.

Kix