Varit hos kuratorn idag. Det var ooooerhört skönt att prata av sig, det bara sprutade ord ur mig. Typiskt att jag inte kan hålla igen tårarna bara. Jag har ju aldrig varit hos en kurator förrut så det var en ny upplevelse, men jag antar att hon var väldigt proffsig. Det kändes som så iaf. Samtidigt som det blir väldigt opersonligt på något sätt också. Hon vet ju egentligen ingenting om mig (eller min man). Men hon var solidarisk, hon lät mig alltid prata först och till punkt, hon lade inga värderingar i det jag sa, hon ställde frågor och hon avrundade när det blev läge, dvs i mitt fall 10 mintuer efter utsatt sluttid.

Vad händer nu då? Jag vet faktiskt inte. Hon gav mig visserligen lite energi att försöka ta itu med min livssituation just nu. Frågan är väl bara om det är tillräckligt med energi. Hon vill också att jag och min man skall kommunicera mer. Ja, det är ju inte så att vi inte pratar eller står varandra nära, det är bara det att vi hanterar vår sorg lite annorlunda. Han vänder det inom sig och säger inget, utan trallar på som vanligt. Jag vänder det utåt och försöker hitta andra i samma situation för att få bekräftelse, vilket indirekt ändå gör mig kraftlös.

Köpte en Daim idag efter kuratorsbesöket, jag tror det var någon form av tröstätning. Typiskt va?

Kix