Vilken vecka. Idag har kroppen bara fallit ned, veckan har varit intensiv med många känslor och tankar samt lite sömn.

Och det är ju ingen ide att säga till en kollega att man är trött och har sovit dåligt. Det går ju så klart inte att konkurrera med en småbarnspappa med en sådan kommentar. Nä, för han har ju haft ett barn som kommit redan kl fem i sex på morgonen, "...och sedan går det ju inte att somna om". Jag orkade faktiskt inte argumentera att jag vaknat kl 4-5 varje morgon med magont och inte somnat om. Det skulle kanske innebära efterföljande frågor, och allt sådant undviker jag.  Jag hoppas jag får sova ikapp i helgen. Nu borde väl veckans förtvivlan snart lägga sig och man kanske kan återgå till normal hopplöshet i vardagen.....

Ikväll har svärmor och svärfar med tillhörande svägerskans barn kommit på besök. Imorgon ansluter sig svägerskan med man. Min kropp är nu bara en slapp muskel, så jag orkar inte ens gå på tå för dem...

Ta hand om er alla i IVF-cirkeln och i adoptionstunneln!

Godnatt!

Kix

Oj vilken dag...

Skulle ha ett snabbt samtal med chefen (ang. arbetsuppgifterna), och han råkade ställa en sista fråga:

- Hur är det annars då? 

o Hur menar du?

- Ja, med livet i övrigt.

Och plödsligt kommer det bara ur mig... tårar.... och jag berättar vår situationen. Ansträngd. Jobbigt.

Idag hade jag också en presentation på 1 timme. Att prata inför människor (oavsett främmande eller kända) är nog en fobi i mina ögon. Jag har jättesvårt att prata inför andra, blir torr i halsen, stakar mig, blir beroende av manus, läppar torra, prestationsångest och säkert har jag några ticks också.... Så detta var också en ansträngd och jobbig situation.

Ikväll har vi jobbat som illrar i huset, städat och fixat. Svärmor, svärfar, svägerska + man och barn kommer och bor hos oss från imorgon kväll till söndag. Så det har också varit jobbigt, dock inte så ansträngt.

Och därtill fortfarande dålig nattsömn...

Oj, vad synd det blev om mig idag... förlåt att jag klagar. Jag hoppas på att kunna rapportera om en rolig helg.

Kix

Nu har tårarna avtagit, blir bara små bäckar numer... Försöker sysselsätta mig med nyttor så att jag tänker på annat, men det är inte så lätt. Skall sluta surfa runt för att se hur det går för alla andra, jag blir bara ännu mer deppad.

Jag har tagit ett initiativ idag. Hör och häpna, jag har tagit ett initiativ. Det har jag inte gjort på länge. Jag ringde sjukhuset för att få prata med en kurator. Hon skall ringa mig imorgon. Hoppas det blir bra. Skulle vara skönt att få prata ur sig.

Nu är det läggdags. Tyvärr sover jag så dåligt på nätterna, så vi får väl se om jag sover något inatt.

Sov gott!

Kix

Idag förmiddags kom mensen, 8 dagar innan gravitetstest skall tas. Det var oerhört svårt att hålla tillbaka tårarna på jobbet, men jag klarade det ganska bra. Har tagit igen det nu på kvällen. Har dock varit apatisk länge nog så nu kände jag att jag måste skriva av mig lite. Det betyder nu att vårt 3:dje IVF-försök är misslyckat. Så vad f-n måste IVF-kliniken då säga att det är ett exemplariskt embryo som sätts in....

Jag har också mer och mer känt att jag inte hör hemma bland kollegor på jobbet. Det är sååå många av de kvinnliga kollegorna som pratar barn, och eftersom jag aldrig har varit intresserad att vara med i diskussionen så har de nu exkluderat mig totalt. Jag känner mig utanför. Vet dock inte om jag är EXTRA känslig/uppmärksam just nu eller... Och eftersom jag inte heller tidigare varit särskillt nöjd över arbetsuppgifterna så gör ju inte det här något bättre på den fronten. Det jag vill säga är att jag är sååå otroligt missnöjd över ALLT just nu. Arbetsuppgifter, arbetskamrater, fika/lunchdiskussioner, huset, mannen, mig själv. Jag är dock jätteglad över hunden! Vilken tur att han älskar mig oavsett... det behöver jag nu.

Hur skall jag nu bearbeta detta. Det blev ett hårt fall i alla fall...

Kix

Dåså, då är helgen slut och jag vet inte om jag längtar till veckan eller ej. Imorgon är det visserigen adoptionskurs igen så det känns ok, men jag gruvar mig för att jag får min mens i veckan... Gruvar är väl inte riktigt rätt ord, jag fruktar veckans toabesök!

Till helgen kommer min mans föräldrar och syster med familj. Det blir med andra ord fullt hus och våra extrarum får verkligen nyttjas. Således är det jobbigt att de kommer precis vid skarven av att jag får mens och att ta graviditetstest. Denna helg har vi fokuserat på att vintra in trädgården; en misslyckad sommarträdgård består av: purjolök smala som tandpetare, rödbetor små som kattskit och sallad lika hög som två ärtor. Vi har burit bort alla trädgårdsmöbler, klyvt och staplat all ved, strukturerat i garaget så att bilen får plats, vi har bakat bullar, dammsugit huset och putsat alla fönster. Jag har planterat fem blommor, tvättat flera maskiner och vi har vädrat sommartäcken i kylan.

Igår såg vi "Flickan som lekte med elden". Har pratat om att se den ett tag nu så äntligen blev det av. Jag är inte det minsta besviken, lika bra gjord som första filmen. Men nu längtar jag till den sista. Kommer visst i november, så det är inte en sån lång väntan. Eller är det?

Kix

Hur skall man förhålla sig till kollegor som på fikat bedrövar sig över deras barns snuvor, barnens sparkande i sängen hos föräldrarna på nätterna, barn som skriker/gråter vid lämnande på dagis, över allt som måste säljas för att deras barn är med i föreningar, om hur man inte hinner gå på stan för att man har barn eller inte hinner shoppa till sig själv för att man måste handla kläder till barnen……

VÄRLDSLIGA PROBLEM!!!

Å så kommer kommentaren från dem– vänta bara tills du själv får barn……

Kix

Ser fram emot helgen. Det har jag nog inte gjort på länge så mycket som jag gör nu. Jag vet inte om det är helgen i sig som jag längtar efter eller om det är för att tiden skall gå. Jag hoppas på det första.

Jag har också tvingat mig själv att tänka att det inte blir någon graviditet denna gång heller. Så därför längtar jag faktiskt också till adoptionskursen på måndag. Men också för att tiden skall gå. :)

Kix 

Ojoj, vi har redan passerat halva veckan. Denna vecka har verkligen gått snabbt, dessutom är man inte heller överbelastad på jobbet, så det har ju varit super. Har varit ute med hunden på promenad, det är både uppfriskande och stämningssänkare. Man får ju så mycket tid att tänka och fundera, vrida och vända. Kom på mig själv att mitt initiativ att se till att ta mig till bibiloteket för att låna lite adoptionsböcker har kommit av sig. Att läsa om adoptionsländer, krav och kostnad har också kommit av sig.

Varför frågar jag mig! Jag har ju lovat mig själv att inte förvänta mig någon graviditet, att inte stanna upp i bearbetningsprocessen. Risken är att jag åter igen blir besviken och sorgen knackar på min dörr, och jag måste börja på ruta ett i bearbetningen igen. Egentligen borde man vara rätt van att bli besviken och börja om på ruta ett igen, men jag blir inte det. Jag gissar på att det kommer att bli många fler besvikelser och omstarter i flera år framöver.

Kix