Det är söndag och jag som trodde att det skulle bli en bra helg, men det blev bara platt fall. I förmiddags, efter att min mans släkt åkt, blev jag apatisk och gick och lade mig. Min oförstående man ringde efter kompisar för att ta en hundpromenad. Han ville att jag skulle följa med, men jag ville bara vara ensam. Efter en helg med hans släkt så förstår han ändå inte att jag inte orkar ha mer främmande. När hans pappa dessutom plockar ur en låda med min mans gamla leksaker så kunde helgen inte ha startat sämre...

Jag somnade där mitt på dagen. Nu hoppas jag att sömnbehovet är fyllt, för jag orkar inte snitta nattsömnen med 5 timmar längre. Nu är det dags att gå vidare! Trots min innerliga önskan att gå vidare så kommer fortfarande tårar bara när som helst, det kan vara när jag sitter på toan, eller när jag läser i deckaren. Bara när som helst. Nu till exempel.... Det bara kommer. Jag känner inte igen mig. Förra IVF:en grät jag också förståss. Men jag gick vidare. Nu kommer jag inte vidare, inte än så länge iaf. Varför?

Och en annan sak, hur kommer det sig att min man inte pratar med mig?

Kix