Nä, nu måste jag berätta om hur det gick igår, dvs i fredags. Ja, för er som hänger med så blev det alltså embryotransfer i går. Det blev lite kort varsel men det beror ju på att de vill se att embryot delar sig som det ska, annars är det ingen ide för transfer. Så det var bara att packa ihop på jobbet och oskyldigt ursäkta det hastiga avslutet mitt på dagen.

Men tyvärr, till vår enorma besvikelse, säger läkaren att han bara tänker sätta i ett ägg av två orsaker. Dels för att  embryot var ett sådant bra exemplar men allra mest för att jag genomgick en konisering (operation för att ta bort cellförädnringar vid livmodertappen) i april. Denna operation innebär tydligen att det kan vara svårt för mig att bära tvillingar (dvs om båda dessa embryos skulle resultera i en tvillinggraviditet). Jaha....och dessa två faktorer vägde han då således in i beslutet. Men med all den här besvikelsen man har varit med om i fyra år så känns det som att det skulle vara riskfritt att få graviditet på båda emryosen, vilket i våra ögon skulle vara en anledning till att man faktiskt försökte att öka oddsen genom att sätta in två. Men det är ju inte jag som är överläkare!

Det blev uttag av 7 ägg i onsdags, det är 6 embryos som är befruktade, de satte in 1 embryo och de frös in 5 embryos. Jag tror att vi nu har totalt 9 frysta embryos. Läkaren nämde att vi kanske skall göra en frysinsättning nästa gång, men både min man och jag vill att vi gör ett nytt ägguttag. Lustigt att vi tänker i de banorna redan, men rent känslomässigt så vill jag inte åter igen bli besviken när jag tar graviditetstestet denna gång.

Men allt i det här roliga att vi äntligen faktiskt har fått sätta in ett embryo så var det en oerhört mycket jobbigare transfer denna gång. Efter min konisering i april så har min livmodertapp bildat sådan ärrbildning så att livmodertapp/hals har nästan "växt" ihop, vilket innebar att denna gång vid embryotransfer gjorde nästan OUTHÄRDLIGT ont. Läkaren hittade inte kanalen in och även fast jag fått smärtstillande spruta så hjälpte det inte. Efter 45 minuter avbröt de och vi fick ta smärtstillande tabletter och vila. Därefter skulle de pröva igen och det gjorde lika ont. Så då tog han ytterligare smärtstillande spruta i livmodertappen. Så en process som tidigare har tagit 5 minuter och varit otroligt smärtfri så tog det nu 3 timmar och gjorde ont som f-n!!!! Jag verkligen hatar den där operationen som jag gjorde i april, jag förstår ju att det är nödvändig för att jag inte skall utveckla cancer i livmodern men den har bara ställt till det livsmässigt.

Jag höll i min mans händer under hela perioden. Sjuksköterskan sa att mina fingrar hade blivit lila, så jag krampade lite mycket kanske?

Någon som skulle vilja dela med sig med liknande är välkommen att kommentera. Eller ja, alla är välkommen att kommentera.

Kix