Idag är det en bättre dag, jag är gladare. Ja, inte överlycklig, men ni som läste gårdagens inlägg förstår nog att det är, trots allt, en ganska stor förbättring till idag. Dessutom vann Sverige över Malta så det också kanske bidrar. Dock endast med 1-0, men vinst är alltid en vinst.

I alla månader och år har jag gråtit och ältat, funderat och gråtit igen. Jag har känt mig ensam och frustrerad och inte vetat hur jag skall vrida och vända barnlösheten till något bättre. På adoptionskursen i måndags fick jag veta att vissa där hade fått information redan vid barnlöshets-undersökningen om en kurator de kunde kontakta. Det fick aldrig vi, aldrig någonsin under hela utredningen, aldrig på ett enda kvinnoklinik-möte, aldrig, aldrig på något ivf-besök. Hur kommer det sig? Varför har jag gått omkring och funderat på detta, tänk bara om jag hade vetat så kanske håglösheten i min kropp inte skulle kännas så mycket.

Vår lärare (tillika adoptionshandläggare/socionom) berättade att de ser det som positivt att man talat med en kurator.  Nu känner jag frusteration över att vi inte fått reda på det, så jag tror jag måste kontakta en kurator om det.

Kix